• Livet i en kärleksrelation,  Livet som mamma

    Vård av barn och vård av relation

    Det blir sällan som man har tänkt sig. Jag som avsatt hela arbetsdagen till att sitta i utvecklingssamtal med mina mentorselever och deras föräldrar, fick tidigt i morse avsätta en timma till att boka om alla samtal till nästa vecka istället.

    Har spenderat dagen hemma med två sjuklingar och nu chillar jag på sängen medan de tar ett bad. Hemmet ser ut som ett bomdnedslag men det är inget jag orkar bry mig om just nu. Om en timma ska jag valla barnen från Rågsved till Södermalm. Mammaveckan blir pappavecka och det är märkligt hur jag aldrig vänjer mig. Sedan jag träffade min man för ett år sedan (nej vi är inte gifta men jag vägrar kalla en 57-taggare för ”min kille” eller ”min pojkvän”) har det fallit sig att mammaveckan avlöses med en Sellevecka (Selle är hans namn). Nästa vecka firar vi ett år tillsammans och det slår mig att vår nyförälskelsebubbla hållit i sig länge.

    Jag är intresserad av mänskliga relationer och har vid ett flertal tillfällen kommit över forskning som konstaterar att kroppen ”inte orkar” vara förälskad och kär längre än en viss tid. Det tar på krafterna att vara kär och crazy in love. Jag älskar dock känslan av hämningslös, passionerad och galen kärlek. Därför sörjer jag lite över att de rosa filtret sakta börja tonas ut. För ett år sedan hade jag räknat minuterna tills jag skulle få landa i min älsklings famn. Nu tittar jag ut på den gråa världen utanför och vill verkligen inte gå utanför dörren. Men, barnen ska till sin pappa och jag vet att den där famnen kommer vara varm och go att landa i när jag väl är på plats.

  • Livet från förr

    Pedofilen är död

    Aj. Ber om ursäkt på förhand om rubriken sårar de efterlevande som älskade honom.

    Precis innan jag avslutade ett långt samtal med pappa dök ämnet upp som ett ”apropå”. I dödsannonsen stod det att han äntligen skulle få vila ut. Tydligen hade han varit svårt sjuk en längre tid. Strax efter att jag och pappa avslutade vårt samtalet plingade det till i min mobil. Det var ett MMS med en lite suddig bild på dödsannonsen.

    Känslorna är många och kluvna. De flesta jag känner kvinnor som män har varit utsatta för olika slags övergrepp av olika slags kaliber. Ibland känns det som om jag sitter på hela färgskalan. Är oförmögen att måla en vacker tavla med nyanserna men kan däremot skriva om det.

    Vi ska alla den vägen vandra. Förr eller senare slutar hjärtat slå. Jag vet inte vart vi hamnar efteråt. Himmeln tror jag inte på men att allt skulle bli svart och tyst är ett orimligt alternativ. Kanske hamnar vi någonstans mitt emellan. Jag tände ett ljus för pedofilen. Han var inte enbart sina synder, utan uppenbarligen en älskvärd person som nu är saknad. Åtminstone om jag ska tro dödsannonsen.

  • Livet som lärare

    Utvecklingssamtal

    Kärt barn har många namn. När jag var liten hette det kvartsamtal och om sanningen ska fram var det inte särskilt kärt för mig. Jag hatade att gå på kvartsamtal när jag var barn. Fick en ständig klump i magen när jag tittade den angivna tiden i almanackan som hängde i köket: ”Anna kvartsamtal kl: 14.45”.

    Kvartsamtal innebar att bli bedömd, pratad över huvudet, ifrågasatt och uppmuntrad till att lova saker. Saker som till exempel att öva mer på den där förbannade ”liggande stolen”. Liggande stolen knäckte mig under mellanstadiet. Men mest knäckande var att min lärare Hagbert som hade en ängels tålamod, tillslut tappade sitt tålamod. Hur mycket han än förklarade kunde jag inte få in logiken i hur jag skulle räkna. Det slutade med att jag blev friställd från alla uppgifter som hade med den liggande stolen att göra. Att Hagbert tappade hoppet om mig och min kognitiva förmåga att räkna division satte spår i självkänslan. Sedan dess är jag ett hopplöst fall när det kommer till matte. Att i tio års ålder acceptera att man är ett hopplöst fall i matte grusade planer. Jag som hade drömmar om att bli läkare blev avskräckt när omgivningen pratade om hur svårt det var att plugga till lärare. Att det krävdes färdighet i matematik på hög nivå. Det var bara att glömma det. Ge upp.

    Istället utbildade jag mig till lärare. Gymnasielärare. Skriver på en magisteruppsats. Examensarbete. Den sista uppgiften i min fem och ett halvt års långa utbildning. Jag hatar det. Känslan av att vilja ge upp flåsar mig i nacken. Drömmen om att ta truckkörkort gör sig hörd. Vill sitta under en mental korkek och lukta på blommor. Eller som i mitt fall lyssna på opera och drömma om framtiden. Om hur livet skulle kunna vara.

    Jag ska inte ge upp. Liggande stolen är en sak, men uppsatsen. Hela mitt liv hänger på den. Det är så det känns i allafall. Den är så påtaglig att den kommit att bli en del a mig. En svulst. Något som ömmar och gör ont. En finne i röven eller kanske ännu värre. En inåtväxande hårsäck i könshåret.

    Hursomhelst. Det har blivit dags att starta upp dagen. Barnen är hösthostiga och jag har svårt att avgöra huruvida de ska vara hemma från skolan eller inte. Alla hostar. Det är höst och det är host och det är en dag då all undervisning är inställd på skolan till förmån av inbokade utvecklingssamtal.

  • Gott och blandat

    She carried a watermelon

    Kvinna. Mitt i livet. Hyfsat nöjd, men inte tillfredsställd. Präglad av längtan och melankoli. Vill tro sig leva livet utanför boxen men är exakt lika mycket svennebanan som alla andra.

    Tror på snällhet. Tror på att kommunicera. Drivs av lust och vilja att utvecklas, att bli bättre, att förstå, att vara så sann det bara går mot mitt hjärta. Har accepterat det faktum att jag inte är odödlig. Är inte rädd för att dö. Däremot är jag rädd för samhällsutvecklingen och ägnar mycket tid åt att fundera på framtiden. Det sägs att man ska leva i nuet, men det är svårt när sinnet hela tiden är på språng.

    Folk är nyfikna och det är ok. Jag är hyfsat transparent. Har integritet, men har genom åren insett att den ibland skiljer sig från många andras. Sharing is caring och jag tror på att dela med mig av livets erfarenheter så länge det inte drabbar någon annan.