Mar 03

Plötsligt står jag vid Järntorget och känner hur våren spritter till

IMG_2659 (1)

Finns det något härligare än att sätta sig på tåget till Göteborg? Ja, självklart gör det det. Jag kan nämna åtminstone fem saker som är härligare än detta men ni förstår vad jag menar. I söndags rullade jag iväg på äventyr på västliga breddgrader. Har varit på tjänsteresa och passade på att hälsa på goda vänner. Vår. Nu jäklar våras det för vår. Jag är glad och hela livet känns så underbart. Visst uppstår det lågtryck med jämna mellanrum men i det stora hela skiner solen och himmeln är blå. Både metrologiskt och i mitt hjärta.

Feb 17

Jag vet vad jag heter men jag kallar mig för Tess

Skärmavbild 2015-01-21 kl. 10.30.39

Jag vet vad jag heter men jag kallar mig för Tess. Om jag ska beskriva mig själv utifrån mina allra mest framträdande egenskaper vill jag påstå att jag är en glad jävel. Är glad egentligen en egenskap?  Jag antar det, jag är nästan alltid glad. Genom åren har folk tyckts störa sig på min eviga optimism, ungefär som om det fanns en hake. Hur kan en människa gå runt och vara konstant glad? Fråga inte mig, jag bara är det. Ibland analyserar jag mitt glada tillstånd och det enda jag kommer fram till är att jag inte tar saker på för stort allvar. Jag gillar oftast läget och oroar mig inte över saker i onödan. Förutom att vara glad är jag extremt känslig.

När jag är glad sprudlar jag och när jag är ledsen då bölar jag till min omgivnings stora besvär. Det är ovanligt med folk som grinar rakt ut och öppet, men jag är en person som helt enkelt börjar lipa när det rinner över. Antingen börjar jag lipa när jag är förbannad eller så kommer tårarna när någon vänlig själ lite försiktigt visar medmänsklighet och frågar hur det är. Spontan och impulsiv är två andra egenskaper jag besitter. Känslostyrd är mitt mellannamn och det är så jag rockar min båt så att säga.

Från personliga egenskaper till siffror. Jag är trettiofyra år gammal och är född första månaden på året, vilket i sin tur resulterade i att jag var näst äldst i klassen genom hela grundskolan. Att fylla år tidigt på året har jag alltid sett som en fördel och som barn lovade jag mig själv att mina framtida barn också skulle fylla år i januari. Men livet blir inte alltid som man har tänkt sig, första barnet föddes i september och de två nästkommande i oktober och november. Mer om mina barn och förlossningar senare eftersom du undrar om mitt ursprung och varför jag inte talar ren stockholmska. Jag är född och uppvuxen i den småländska småstaden Växjö, en stad jag har blandade känslor för.

Växjö var ett toppenställe att växa upp på, men samtidigt ett helvete på jorden för min själ. Det må låta drastiskt men så var det. Dels är min relation till hemstaden präglad av upplevelser men samtidigt har jag aldrig så länge jag minnas känt mig hemma i Växjö. Snarare som en utböling. Jag önskar ibland att jag var en mindre färgstar person som utan svårigheter hade kunnat anpassa mig till ett Svenssonliv med villa, Volvo och vovve. Väldigt ofta kände jag ett märkligt utanförskap i vår lilla stad. Arketypen för en typiskt fin Växjöflicka var den smala, smäckra, stillsamma, smakfulla, svala unga kvinnan med blå ögon och blont långt hår. En flicka som var ren och doftade fräscht. En flicka som behagade betraktaren, en flicka som räckte upp handen i klassrummet, en flicka som inte pratade för mycket eller för högt, en flicka som tränade regelbundet och läste mycket skönlitteratur. Mallen för den typiska Växjöflickan passade inte mig.

Mina ramar såg annorlunda ut och under hela min barndom hade jag en känsla av att inte passa in. Som tonåring upplevde jag att det som det ”finaste” en ung kvinna kunde göra var att arbeta som frisör. Växjös frisörer hade hög status bland innefolket och dejtade hockeyspelande dörrvakter. Åter till siffrorna. Vid en ålder av tjugo flyttade jag från Växjö till Stockholm. Jag inledde min bostadskarriär i Rågsved. En liten etta på trettiofyra kvadrat en trappa ner med utsikt över en parkeringsplats där det stod skrotbilar var mitt hem i ett år tills jag bytte till mig en lägenhet i Nacka för att sedan en kort period bli husägare i Saltsjö-Boo. Efter sex månader som husägare ledsande jag gjorde s lut med min dåvarande pojkvän köpte en lägenhet på Södermalm där jag sedan dess har jag huserat på fram tills nu.

Efter fjorton år i Stockholm är jag nu tillbaka i Rågsved där allt en gång började och på något lustigt vis känns det som om cirkeln är sluten, åtminstone ett tag framöver. Just idag är en väldigt speciell dag detta eftersom jag har beslutat mig för att sätta tankarna på pränt. Mina tankar om livet och allt som hänt det senaste året, om livet som ensamstående trebarnsmamma, en trebarnsmamma som bytte ut Södermalmshipsterlivet till förmån för livet i ett mångkulturellt Rågsved.

Jan 21

En smashing afton

Skärmavbild 2015-01-21 kl. 09.58.20

Igår var en helt galen dag i positiv bemärkelse, en sådan där dag som jag kommer leva på länge och minnas som en speciell dag. Det var extra roligt att undervisa och mina elever var nöjda. Stämningen i klassrummet var skön och jag hade bra samtal med rektorn. Efter jobbet mötte jag upp en derbytjej och sedan åkte vi och skejtade i Fryshusets Skatepark. Det var så himla roligt och jag verkligen känner hur jag har utvecklats. Det är roligt att ha ett flow i åkningen. Känslan av att lyckas med något är en enorm boost för självkänslan.

Skärmavbild 2015-01-21 kl. 10.08.21

När jag och Lena skildes åt passade jag på att hälsa på en vän som har en cykelbutik på Söder. Jag var i närheten och det var ett tag sedan vi sågs. Simon är fantastisk. Vi pratade livet och han är en människa som verkligen har förmågan att läsa av mig. Som vanligt när jag blir känslosam grinade jag en skvätt och efter det fylldes mitt hjärta med en härlig energi. Det kände som om Simon hjälpte mig att lägga en pusselbit på plats i mitt inre. Plötsligt fick jag känslan av att jag sitter inne på svaret med stort ”S”. Det enda svaret och den enda sanningen jag behöver för att klara mig i livet. Vi fikade klart, kramades, pussades och tog farväl.

Bilen behövde tankas och jag stannade vid OKQ8 vid Slussen. När jag stod där kom jag på att jag inte hade ätit på hela dagen. Magen kurrade och jag blev vrålhungrig på en tusendels sekund. Ringde min kollega Elin och frågade om hon ville äta med mig vilket hon vill. Vi intog Texas Steakhouse på Kungsholmen. Jag beställde in revbensspjäll och åt upp dem som om det inte fanns någon morgondag. Det var så skönt att bara ses och äta en anspråkslös middag ihop. Jag älskar att hänga med folk. Att prata om ditten och datten och pitten och katten. När vi bröt upp och jag satte mig i bilen på väg hem mådde jag superduper och kände mig fulltankad på kärlek och positiv energi.

Men, maxa det som maxas kan. Halvvägs hem ringde Helena (min bästa vän sedan 27 år tillbaka). Vi var båda uppe i varv, laddade, lyckliga och hade massvis att avhandla varpå vi bestämde oss för en spontan utekväll på Riche. Sagt och gjort. Jag åkte hem, tog en snabbdusch, gjorde mig vacker och körde till Söder. Plockade upp Helena, vi åkte till Riche, jag ställde bilen, vi drack ett par Amaretto Souer, skrattade mycket och hjärtligt, tog taxi hem till henne, delade säng, pratade tills vi somnade och pratade tills vi vaknade. Sist jag sov hemma hos Helena var i våras precis när uppbrottet i min relation ägde rum. Det är så hemtrevligt och fint att sova över hos vänner. Jag tycker verkligen om det. Medan Helena fixade sig iordning för en arbetsdag smet jag till Bakverket och åt en god frukost i stillhet. Sedan tog jag bussen till Stureplan för att hämta min bil.

Idag är jag ledig från jobbet och sitter just nu inne på barnens rum och skriver. Ni kommer inte tro det, men min stationära iMac har inte varit inkopplad på snart ett halvår. Jag har inte orkat skriva och jag har inte orkat organisera en dräglig skrivhörna. Men nu börjar saker och ting falla på plats. Jag läker sakta men säkert. Lika omvälvande som år 2014 var på sitt speciella sätt, lika omvälvande fast på ett mer positivt sätt vet jag att år 2015 kommer att bli. Just i dag är jag stark.

Jan 18

Jag har inga öppna sår i hjärtat men däremot en hel del blåmärken

Mycket har förändrats i och med separationen från barnens pappa. En väldigt påtaglig sak för min del är det sociala umgänget med andra föräldrar på förskolan. Det är inte så att vi har umgåtts men vi har haft en stadig ”Hej-hur-står-det-till-relation”. Lagom artigt och lagom ytligt som sig bör när man har barn i samma barngrupp. Efter separationen började jag undvika folk. Dels för att jag var ledsen och bröt ihop så fort någon sa ett vänligt ord till mig men även för att jag inte orkade prata med andra människor om situationen.

Idag träffade jag en fd förskoleförälder på stan, jag har inte sett denna föräldern på länge eftersom dennes familj lämnat Södermalm till förmån av ett hus i förorten. Vi kallpratade en stund, varpå jag berättade om separationen och att jag har flyttat från Söder. Det kändes så konstigt när jag märkte att personen i fråga redan visste allt. Hen berättade att ”det märktes att det var något” och att andra föräldrar på förskolan hade bekräftat det hela.

Det känns som sagt lite konstigt, men jag förstår samtidigt att människor förmodligen pratar, spekulerar och kanske till och med gottar sig i situationen. Det är inget jag kan råda över och ingenting jag ska bry mig om. Jag antar att det är naturligt att människor pratar och analyserar, det känns bara lite obehagligt att veta sig vara objektet i en sådan diskussion. Att vara den som blir analyserad av människor som inte har en aning om hur saker och ting har utspelat sig i kulisserna.

Ibland får jag höra att människor blir förvånade och chockade över att jag har gjort slut. ”Ni som hade det så bra!”, ”Ni var det sista paret på jorden jag trodde skulle splitta upp” osv. Det är ointressant att höra sådana kommentarer och det är absolut inte till någon tröst. Att lämna en lång relation med tre gemensamma barn är inget lätt beslut. Det tär och ger en fruktansvärd ångest. Ibland känns det som om det inte är värt det. Att jag kanske borde ha stannat och varit delvis lycklig istället för att handskas med bittra och sårade ruiner av det som en gång var. Men, jag vet att jag har gjort rätt och jag ska bara försöka smälta detta och gå vidare. Det är galet svårt att bearbeta processen. Jag avundas människor som träffar nya partners på en gång och som lever loppan. Jag har inga öppna sår i hjärtat men däremot en hel del blåmärken.

 

Jan 09

Plötsligt blev det ett nytt år

Anna060

Photo: True Blue Photography

Plötsligt blev det ett nytt år och någonting inom mig säger att detta kommer bli ett spännande sådant. År 2014 fick en vacker final i form av en drömresa till Los Angeles. I en veckas tid hängde jag med fantastiska människor, skejtade, shoppade, åt junkfood och hade det bra. Mitt mål för det nya året är att skriva färdigt den förbenade uppsatsen som släpar sedan 2012 och ta mina minimum skills så att jag får börja spela roller derby på riktigt.

Det är alltid en speciell känsla att börja ett nytt år. Jag tycker om avslut även om jag är en person som har väldigt svårt att avsluta saker. I min värld ligger tillfredsställelsen i att påbörja projekt. Finns det något härligare än när hjärnan spinner på högvarv och de kreativa tankarna är som poppande popcorn? Ärligt talat tror jag inte det. Ett annat av mina mål för året är att träna på att ta det lugnt. Att varva ner och försöka jobba fram någon form av impulskontroll. Inte för att jag egentligen vill ha det, kanske mest för utmaningens skull. Hur känns det att vara behärskad? Hur funkar det egentligen att inte ge en direkt reaktion på alla impulser som dyker upp?

År 2014 var det läskigaste året jag upplevt på länge eftersom jag tog klivet ut ur en relation. Med 7 år i bostadskön som enda fallskärm bestämde jag mig för att hoppa. Ibland undrar jag om jag har landat ännu. När livet förändras radikalt är det svårt att hänga med i svängarna. Sorgen över misslyckandet att inte orka eller vilja hålla ihop en familj mattas ner dag för dag. Idag är jag en lycklig kvinna. Lycklig med en twist. Det är jobbigt när känslorna river och hjärtat kliar men jag tar en dag i taget. Eftersom det var länge sedan jag bloggade senast har det hunnit hända mycket saker. Livet har rullat på i oförskämt hög hastighet och jag tänkte att jag nu ska försöka skriva i syfte att varva ner och sätta tankarna på pränt.

Nov 18

Råttmos – Apans minipodd

IMG_6314

Nov 14

Första lektionen på Burlesqueakademin

apan-snyggo

Pinuppig?

Äntligen! Igår kväll var det jag som skuttade runt i en danssal i två timmar i ett försök att vara förförisk och burleskig. Som jag har längtat och väntat på att livet ska få en lucka där jag kan pressa in burlesque i mitt liv. Sedan barnsben har jag varit förälskad i pinup och show. Mitt första möte burlesque och show hade jag runt fem år och tittade på filmen Annie. Jag kunde alla repliker utantill och ÄLSKADE klippet från deras biobesök. Jag fick en så himla bra känsla på träningen igår, ungefär som att jag har hittat hem. Som om bitarna faller på plats. Plötsligt förstår jag min kärlek till bling-bling, fjädrar glitter och glamour. Det kommer bli en spännnade resa som kan sluta hur som helst. En vacker dag kanske jag bjuder på ett uppträdande.

Nov 12

Apans minipodd – Att känna hur livet rinner till

bild (2)

Jag har fått feeling.

Nov 11

Apans minipodd – Muttrande män på IKEA

ikea

Jag fick ett ryck och åkte till Smålands stolthet. 

Nov 11

Du som mår så himla bra nu när du förstört en familj där alla andra mår dåligt

IMG_5041-0.JPG

Jag är ledsen, mycket ledsen och jag önskar stundtals att jag inte var antagonisten som med hull och hår demolerar en familj. Det var inte så jag ville att familjelivet skulle bli. Det är inte heller så att jag lever i en drömvärld där jag nitiskt inbillar mig att en relation alltid ska vara på topp. Att det alltid ska finnas fjärilar i magen och att vardagen flyter friktionsfritt. Nej. Jag trodde ingenting av det där och jag vet att det inte är så livet fungerar. Jag trodde dock och förväntade mig att jag skulle leva ett lyckligt liv.

Lycka, vad fan är det egentligen? Ett abstrakt begrepp som någon smart filosof kommit på? Efter att ha funderat mycket på lycka har jag kommit fram till ett par spännande saker. Jag är generellt sätt en lycklig människa men jag är lyckligare nu. Jag känner mig fri själsligt och känslomässigt. Från att ha varit en torr krukväxt på väg att möta döden till att bli omplanterad i ny jord med massvis av näring och lagom med vatten. Jag känner hur jag växer både med rötter och sköra knoppar. Det är en härlig känsla.

Lycka för mig är de små sakerna i vardagen. Sådant som utgör mitt liv. Elever i skolan som kommer och sätter sig i mitt klassrum och småpratar medan jag spelar musik och arbetar. En sol som bryter igenom ett grått molntäcke. En glittrig paljettkjol som får mig att känna mig glamourös trots att jag bär den tillsammans med ett par leriga gummistövlar. Att stanna till på Mc Donalds Drive in och köpa snabbmat till barnen som de får äta i bilen för att jag kan och för att jag inte hunnit förbereda middag. Att sippa på en laphroaig i sällskap av en människa som förklarar golfbegrepp för mig och som säger att jag fick en bra träff på golfbanan trots att jag mest ägnade mig att kvalitativ sabotage av gräsmattan. Barnens fascination av min hängiga mage, de slåss nästan om att få vara den nära.

Återigen vill jag påminna mig själv om att ta en dag i taget. Att njuta av det som är bra här och nu. Saker som får mig att må bra är bra. Saker som får mig att må dåligt är dåliga. Enkel matematik i ett stormande känsloliv. Jag suger åt mig av det goda och avfärdar elaka ord och påhopp. Låt knopparna brista.

 

Nov 09

Slicka mig ren

IMG_4934-0.JPG

Jag har ett hjärta som är alldeles rött men ingen stolthet kvar. Jag har krupit en natt för att komma hit, ta mej rör mej ge mej ditt, och jag ber oh jag ber: Slicka mej ren, och älska mej sen. Slicka mej ren så kan jag gå sen. Dom vägar jag vandrat kan ingen ta bort. Jag måste tillbaks den väg jag kom jag har krupit en natt för att komma hit, ta mej rör mej ge mej ditt.

Familjens version av Tant Struls ”Slicka mig ren” alltså. Kan det bli bättre? Detta är nog ta mig tusan the soundtrack of my life. När jag satt i tv-soffan igår kväll och hetsåt Pringelchips från ett rött rör vart det en näst intill religiös upplevelse. Som om ett överväsen dedikerat texten till just mitt hjärta. Jag har varit i tre relationer.

Samtliga över lång tid, däremellan har jag varit mästare i att kränka mig själv i jakten på någon att älska eller att älskas av. Män har uppskattat mig som en frisk fläkt när det passat deras behov. Likt en herrelös katt har jag legat och spunnit vid minsta tendens att bli kliad bakom örat eller smekt över ryggen. Jag börjar anar ett mönster och jag tänker att mönster är till för att brytas.

Brustna illusioner och rött hjärta utan stolthet, detta i jakten att bli älskad. Det är slut med det nu. Det handlar om självbevarelsedrift. Att värna om hjärtat, integriteten och känslorna. Jag känner mig för gammal för att gegga runt i känsloträsket.

Helgen har spenderats med en god vän ute på landet och jag har gjort något jag aldrig ens kunnat fantisera om att göra, jag har varit på en golfbana och försökt spela golf. Det var svårt men väldigt roligt.

Nov 05

Premiär för Apans minipodd

Jag har inte bråttom.
Jag har inga förväntningar.
Jag tror inte på kärlek.
Men jag saknar någon.
Någon att hålla i handen.
Någon att krama och ligga nära.
Någon som frågar hur min dag har varit och om jag vill dricka te.

Okt 14

Öppet sår

IMG_2718-0.JPG
Det har gått sex månader nu. Sex månader sedan en liten droppe rann över och jag tog ett beslut som kommer att påverka mig och min familj så länge vi lever. Att vara sann mot sig själv har ett högt pris och det gör ont. Men vad är egentligen alternativet? Livet ska levas med hjärta och smärta. Om vi ska leka charader kan vi likväl gå och dö.

Jag mår bra nu och jag börjar återta min ursprungliga känsloform. En uppdaterad och gladare version av mitt jag. Lusten att skriva kommer och går. Det gör lite för ont att skriva men det tar sig. Måste bara våga släppa taget om fingrarna, låta de dansa fritt över tangenterna och inte hämma mig själv.

Aug 31

Regn hos mig

stutterheimÄr det bara jag som tycker att det är lite märkligt att människan är den enda varelsen här på jorden som gråter? Jag undrar varför egentligen. På sistone har jag haft väldigt nära till gråt. En känsla som stiger från bröstet, bränner till i hals, näsan och ögonen vattnas. Som om en ständigt sovande sorg sakta vaknar och stiger. Ibland räcker det med ett par snabba andetag för att mota tillbaka känslan, ibland hjälper ingenting. Då bara brister det.

Det brast för mig igår kväll likt en aggressiv höststorm fäller träd och härjar i en skog. När jag vaknade i morse kände jag att jag måste göra något. Jag måste lära mig leva igen. Leva utifrån mina behov, känslor och lustar. En vän till mig bestämde sig efter en turbulent tillvaro att hen skulle detoxa sig själv genom någon form av isolering. För att finna sig själv. Det låter sunt. Jag borde göra detsamma. Jag borde stanna upp i tillvaron och tillåta mig själv att vara ledsen. Men det är svårt. Jag känner en oerhörd skuld över att vara bödeln som slaktar kärnfamiljen. Att vara den som lämnar en relation som är good enough. Fast egentligen spelar det ingen roll hur jävla good enough ett förhållande är när man är olycklig och kärleken har dött.

Jag ska gråta, ta långa och många varma bad, somna före midnatt, läsa böcker och försöka ta hand om mig själv. Jag ska bli min egen goda fé, mamma och syster. Jag ska försöka få mig själv att landa i detta sammelsurium av känslostormar.

Aug 28

När dagen gryr

IMG_1616.JPG

Ingenting är längre som förut. Hela världen är upp och ner, på ett sorgligt men bra sätt. Några av er känner till att mitt liv har förändrats. Jag är numera en ensamstående trebarnsmamma som sedan en månad tillbaka sedan flyttade ifrån Södermalm till söderförorten Rågsved. Ibland blir det inte alltid som man har tänkt sig och hur ont det än gör vet jag att livet på sikt kommer bli lyckligare.

Separationen gjordes i april, men det var först nu i augusti som jag fick tillgång till min nya lägenhet. En charmig trea i ett vitt sextiotalshus, högst upp i huset med skog och utsikt som närmsta granne.

Det känns som om jag har återfått lusten att skriva, men jag vill inte lova för mycket. Håll till godo kära vänner. Den nya solen stiger försiktigt och trevande upp på himmeln igen. Kärlek!

Jul 29

Sår ute, sår inne, sår i hjärta, sår i sinne

Alla sover förutom jag som sitter på uteplatsen i den tropiska sommarnatten. Jag observerar min omgivning. I fönster efter fönster släcks ljuset ner. Snart sover alla grannarna på gården. Sover och sover, snart är åtminstone alla fönster mot gården släckta och vad grannarna pysslar med innanför hemmets fyra väggar kommer jag aldrig få veta, vilket är tur eftersom jag inte heller vill veta.

Det slår mig att vi människor sällan är medvetna om när vi gör något för sista gången i vårt livs olika skeden och sammanhang. Helt plötsligt har det bara skett och kommer aldrig mer tillbaka. Vi vet aldrig vilken kyss som är den sista eller om promenaden hand i hand avslutar en era. Vi vet aldrig förens efteråt och det är med den vetskapen jag inser att jag borde leva mer i nuet. Att jag borde njuta mer av de fina stunderna i vardagen, men även tillfällena då jag sliter mitt hår av stress, har ångest, är tröstlös eller vemodig. Livet kan endast levas under förutsättning att vi lever och så länge vi lever bör vi således leva. Hjalmar Söderberg sa en gång att vi aldrig kan ta andra människor för givet i livet eftersom vi är under ständig utveckling och process med vårt inre. Vi förändras och så också villkoren för relationer.

Alla sover, jag borde joina klubben. God natt.

20140730-000408-248021.jpg
Den blodigaste derbykyssen hittills

Jul 13

En sommarhälsning

20140713-055259-21179256.jpg
Jag och barnen är på vift sedan en vecka tillbaka. Just nu ligger jag med insomnia på en luftmadrass i Älvängen hemma hos mina gamla vänner Jenny och Magnus. Jag vet att jag borde sova eftersom vi ska resa vidare idag, men det går bara inte.

Istället lyssnar jag på ljudet av snusandes barn samt nattregnet som faller. Det gick sisådär att skriva ett blogginlägg om dagen. Känner mig mest pinsam att jag drog igång något jag inte klarade av att fullfölja, men jag gissar att jag lär mig. Saknar bloggen och vill blogga, men just nu är jag ett sammelsurium av tankar och har svårt att sätta något på pränt.

Efter en vecka i Göteborg har det blivit dags att dra en repa till familjen i Småland. Imorgon hoppar vi på tåget. Jag gillar att tågluffa med barnen, vi har det bra.

Jun 29

Jag rullar hellre naken än att stå i en bar och dricker tre öl jag inte är sugen på

Ursäkta frånvaron, jag har fullt upp med att uppleva the time of my life. Dagarna på bootcampet har varit så fantastiskt roliga. Jag är lärt känna några av landets tuffaste och skönaste brudar.

 

20140713-060441-21881601.jpg

Jun 25

Roller Derbysemester på Gotland #rauken14

6M1B2567

Klockan två i natt skickade jag in den sista inlämningsuppgiften för terminen. Klockan sex i morse steg jag upp. Klockan åtta flög jag från Bromma till Visby. Det är sommar, det är roller derby, det är Rauk n´roll. Nina Ruthström min bloggvän sedan många år tillbaka plockade upp mig inne på ett mysigt fik i stan och sedan har vi spenderat hela dagen med kvalitativt häng. Nina har fotat mig och förhoppningsvis kommer någon av bilderna fungera som ny header här på bloggen.

Nu ska jag alldeles strax åka in till Visby och möta upp ett femtiotal tuffa derby chics som ska vara med på boot campet. Detta är något av det roligaste jag har gjort på länge. Är så himla pepp och glad. Derbykärlek till er alla.

Jun 22

Burlesque

burlesque

Jag är sjukt sugen på att börja med burlesque. Undrar om jag har några följare som känner samma sak. Ska vi starta en trupp?

Det är jättesvårt att hinna med att skriva ett inlägg om dagen. Hur fasen hann jag med att skriva tre hyfsat kvalitativa inlägg om dagen förut? Detta känns ganska själlöst, men jag vill bara få ner några rader innan midnatt och nya dygnet.

Tidigare inlägg «