Det lilla nervvraket börjar sakta men säkert återgå till att bli den vanliga gamla Apan. FAN! Veckan som gått har varit fruktansvärd. Efter att jag fick beskedet att min uppsats inte var godkänd i tisdags förra veckan har jag suttit dag och natt för att åtgärda allt som skulle åtgärdas.
Jag har genomlidit den svåraste studietiden i mitt liv. Aldrig någonsin har jag kämpat så hårt för en skoluppgift. Skoluppgift låter dessutom fruktansvärt fjuttigt i sammanhanget. Jag har faktiskt skrivit en c-uppsats eller kandidatuppsats som man också skulle kunna kalla det om det inte vore för att uppsatsen ingår i ett program. Just nu känner mig helt tom och en jävla massa oro över att inte bli godkänd.
Eftermiddagen har spenderats tillsammans med högt älskade vänner som jag lärt känna under min studietid. Linda bjöd på lunch med en väldans massa gottigheter till. När jag berättade om senaste tidens psykbryt tittade Linda, Emelie, Clara och Caroline på mig med allvarlig blick och alla sa i kör att jag måste börja varva ner. Jag gör helt enkelt lite för mycket och mina krafter är inte oändliga trots att det stundtals känns så.
Efter lunchen hos Linda promenerade jag och tjejerna till Slussen. Jag fick en minigråtattack när vi skildes åt. Sen grät jag lite mer. Ringde till Anna som är den senaste tillskottet av underbar människa jag lärt känna under min utbildning, grät ytterligare lite till och lät storgråten ta mig med storm när jag kom hem. Jag bara grät och grät och grät. Försökte mitt i allt komma på något fint att tänka på för att stilla mig. Det enda jag ville just då var at ligga i min älsklings stora trygga och starka famn. Bli smekt över håret och få tårarna borttorkade av hans varma händer. Men det gick inte eftersom han är på jobbet.
Istället ringde jag till honom: ”Hej, jag bara gråter och gråter och gråter. Tyck synd om mig. Buhhhuuuuuu!”. Efter en stunds hulkande lade vi på luren eftersom han var tvungen att jobba. Nu sitter jag här och efterlipar lite innan jag ska hämta barnen på dagis. Jag photoboothade mig själv för nöjes skull och slutade faktiskt gråta efter tag eftersom jag insåg det komiska med bilder på människor som gråter.
Nu funderar jag på att trycka upp stora affischer med bilder på mig och mina stora rullande tårar. Jag skulle kunna sälja dem på torg och marknader ala 80-talskonst ”barn som lipar”. En sak är säker. Jag har slitit röven av mig för att få denna jävla skituppsats att gå ihop. Jag hatar den. Just nu struntar jag i om den blir godkänd eller inte. Vill lägga den bakom mig och gå vidare. Jag har trots allt två hemtentor som hägrar i horisonten och som ska lämnas in om två veckor.
Fy vad jag är trött på allt som har med utbildning att göra just nu. Nu vill jag bara vara mamma. Baka kanelbullar och surdegsbröd med barnen. Rensa ut allt tingel-tangel som tar energi i vårt hem, förbereda mig inför bebis nummer tre, gå på spa, läsa skönlitteratur, träffa vänner utan att känna den ständiga ångesten över att jag borde plugga. Nu ska jag slicka sår och försöka samla mig. Imorgon borde jag få besked om huruvida uppsatsen går vidare till opponering eller ej.
