Övergiven sommarkatt med cigarill hängdes vid läpparna

Om sommaren 2017 upplevdes dekadent kan jag fem månader senare konstatera att det inte bara var sommaren utan hela året som var dekadent. Detta trots att jag stundtals haft roligt och utmanat mig själv. Känslan av att vara en övergiven sommarkatt släppte för två veckor sedan när jag som genom ett mirakel slutade röka. Att börja röka vid 35 års ålder är något av det dummaste jag gjort och det har påverkat mitt liv negativt på många sätt. Ska berätta om varför jag började röka igen förra hösten samt om den spirituella upplevelsen jag hade för ett tag sedan. Den var stark och kräver ett eget inlägg.

En sak som känns betryggande är att livet går vidare och att moln på himmeln tendrar att blåsa förbi med tiden. Alla människor bär sina egna kriser och sorger. Ingen människa behöver förstå eller känna igen sig och jag är inte den som vältrar mig i sorg. Tror inte att livet kommer förändras genom ett vingslag när klockan slår tolv imorgon kväll, men mentalt känns det härligt med ett nytt år. Det börjar bli dags att borsta bort skiten från knäna, plåstra om skrubbsåren och gå vidare.

Den snälla konduktören

Allt var i sin ordning. Barnen var samarbetsvilliga. De klädde på sig kläderna, vi åt frukost och lyssnade på soundtracket till Vaiana. Vi har sett filmen tre dagar i rad och jag gillar den.

Promenaden till Rågsveds T-bana gick relativt smärtfritt. Bar min femåring ett par meter eftersom hon plötsligt blev vansinnigt trött i benen. I tågvagnen infann sig ett sorts lugn. Där var färre folk än vanligt och landskapet som omger linje 19 slumrade fridfullt. När vi kom fram till förskolan pussade jag de stora barnen ”Hej då” och de gick vidare till fritids. Sedan öppnade jag den knarrande grinden, pussade F och lämnade henne till en fröken som meddelade att F inte stod uppsatt på listan för omsorg denna mellandagen.

Att fylla i lappar som ska lämnas i tid är lite av min Akilleshäl och har varit det så länge jag kan minnas men just i detta fall visste jag att lappen var inlämnad. Fick som tur väl vara lämna mitt barn. Promenerade i rask takt till Centralstationen, köpte en perfekt skummad latte när jag kom fram och var gladde mig åt att morgonen förflutit så bra att jag till och med hunnit med en promenad. Ibland upplever jag att allt klaffar. Ryggsäcken var lagom packad, hörlurarna laddade och Dr Martenskängorna perfekt knutna.

Hoppade på ett relativt fullt tåg mot Malmö, öppnade upp datorn för att komma igång med redigeringen av min bok. Njöt av solen utanför och hade det väldigt skönt tills konduktören kom fram och bad att få titta på min biljett. Något var knas. Efter ett par minuters felsökande visade det sig att jag åkt på rätt tid, fel dag. Jag var en dag för tidig. Lyckligtvis var konduktören på gott humör och lät mig åka vidare. Tack!

When in Växjö…

… gå en sväng på stan, titta på statyer, unna dig ett eller två glas champagne och en räksmörgås på PM. Lämnade barnen idag efter en skön julhelg och promenerade sedan till Centralen för att hoppa på tåget till Smålands mörka skogar. Tänkte ägna mig åt att spendera tid med nära och kära, fira nyår och redigera min bok.

Fick plötsligt ett sug efter att börja blogga igen. Det kommer med jämna mellanrum och i någon slags förhoppning att rensa huvudet på vardagsfilosoferande kommer jag börja blogga igen. Tycker det är fantastiskt frigörande att blogga och tänker att det kan komma att fungera som en slags kompass eller kanske som ytterligare ett sätt att prokrastinera nu när jag egentligen borde lägga all min tid och tankeverksamhet på boken.

Nåväl, det är såhär jag jobbar. Kniven på strupen. I maj 2018 debuterar jag som författare och den resan vill jag dela med er. Väl mött.

Skriet från förorten

Igår var en stor och minnesvärd dag i mammalivet. Mitt äldsta barn på nio år åkte hem ensam efter skolan för första gången. Även om jag vet att han klarar det utmärkt och med största sannolikhet kommer bänka sig framför ”Clash of clans”  eller ”Minecraft” kändes det lite stressigt. Jag skyndade hem.

I vanliga fall åker jag från jobbet klockan 15 under den veckan jag har barnen men igår hade mina elever muntligt delprov i nationella och jag var kvar till halv fem. Jag avskyr att stressa men stressar är precis det jag gör när jag är sen. Att komma försent är något av det värsta jag vet. Att hämta sent är också jobbigt. Jag begriper inte hur förskolan och fritids kan vara nästan tom strax efter fem. Vad jobbar folk med? När slutar de om dagarna? Jag har gått ner i arbetstid för att kunna umgås med mina barn de veckorna de är hos mig. I annat fall skulle livet vara en enda stor logistikfabrik som går ut på att frakta barn till och från skolan. Väl hemma strax efter 18 med världens ångest över att det skulle bli en sen middag med trötta barn möttes jag av den här lappen:

Givetvis gick jag in i köket. Där stod min förstfödda och gräddade pannkakor till middag. Älskade unge. Vi hade en lugn kväll och barnen somnade strax före nio. Kvar vad jag. Trött och pigg på samma gång. Frustrerad över att diskmedlet tog slut precis när jag skulle börja röja undan på diskbänken efter att det varit stopp i diskhon. Ringde till mannen jag gillar, det är så skönt att prata med honom. Skönt och enkelt.

Somnade sött och vaknade upp vid fem. Har precis tagit ett varmt morgondopp och kört en livesändning. Det var inte många vakna. Nu blir det frukost i lugn och ro och sedan drar logistikfabriken igång igen.

Disken får vänta.

När mammaveckan lider mot sitt slut

Fick hjärtsnörp när jag lämnade mitt yngsta barn på förskolan i morse. Hon var så ledsen. Hon grät inte, men hon gav i från sig ett ångestframkallande pipljud som satte tårkanalerna i arbete. Hela hennes väsen ville att jag skulle stanna, hon ville vara nära och om hon hade kunnat skulle hon säkert krupit tillbaka in i livmodern. Älskade unge. Det gör så ont att se ångesten som infaller när mammaveckan lider mot sitt slut.

Livet ser verkligen inte ut som jag hade önskat att det gjorde just nu. Känner mig en smula maktlös. Är det såhär det ska vara när det egentligen skulle kunna vara annorlunda? Jag syftar på ekorrhjulet, det förbannade ekorrhjulet. Sova, arbeta, äta, skita och stressa.

Ångesten över att inte räcka till, skuldkänslorna över att det var jag som valde att lämna deras pappa. Mammavecka, pappavecka. Kommer nog aldrig vänja mig. Känns som om de första dagarna på mammaveckan alltid handlar om att komma in i mammarutinerna och när barnen efter ett par dagar vant sig vid mammaveckan är det dags att byta till pappaveckan.

Funderar på min livssituation. Ensamstående mamma, arbetar hundra procent och pluggar vid sidan om. Det ultimata vore att arbeta deltid under mina barnveckor för att kunna ägna så mycket tid dom möjligt med barnen nu när de är små. Måste hitta ett sätt som fungerar praktiskt och ekonomiskt, som det känns nu är försvinner så galet mycket umgängestid från mammaveckorna till allt runtomkring. Allt som krävs för att driva ett hushåll osv.

Kindness makes me cry

apan

Säg inte snälla saker till mig just nu för då dör jag. Fråga inte hur jag mår eller hur det är, då brister det. Mentalt klarar jag nätt och jämnt att hålla näsan ovanför vattenytan. Sitter på en fik i hipsterland och blev precis bjuden på den välskummade latten av personen i kassan som visade sig vara en bekants bekant.

Om en stund ska jag traska bort ett kvarter till en cykelbutik för att lägga en enorm summa pengar på en eldriven lådcykel. Detta i ren desperation, i jakten på lycka, i syfte att stilla ett dåligt samvete samt att läka ett brustet hjärta. I min fantasi inbillar jag mig att det kan vara en lösning. Att cykla barnen till och från stan på mornarna, att röra på fläsket istället för att gnugga röven mot ett bilsäte i evighetslånga köer som aldrig tycks lätta, känslan och tanken får mig att känna frihet.

Apans fukking jävla år inleddes för ett tag sedan och jag känner mig mer lost än vanligt. Har spelat rysk roulette med mitt hjärta i åtta månaders tid och har blivit skjuten ett flertal gånger. Smärtan av den dysfunktionella relationen har gjort ont på ett skönt sätt fram tills nu. Nu gör det ont på riktigt och jag som aldrig haft någon självbevarelsedrift inser det faktum att nu får det vara nog.

Har saknat att skriva, har inte kunnat skriva. Avskyr kallprat. Att blogga om väder och vind, att ytligt vidröra betydelselösa ämnen känns som en ren och skär lögn. Som ett hån mot mitt inre, som om behovet av att lätta på trycket inte tas på allvar. Kan inte skriva blaha, när det finns betydligt viktigare ämnen att avhandla. Har av även känt mig hämmad av vetskapen att uttalade haters läser min blogg. Men vad fan. Om jag kan bidra till samtalsämnen i deras liv så varsågod. Som pedagog vet jag att de verktyg och hjälpmedel som hjälper människor med behov även hjälper människor utan behov. Varsågoda. Välkomna till min blogg. Det var länge sedan sist, men nu är jag beredd att ge skrivandet ett nytt försök.