Warning: Illegal string offset 'src' in /storage/content/79/130979/apans.se/public_html/wp-content/plugins/jetpack/functions.opengraph.php on line 201
  • Livet i en kärleksrelation

    Träffa kärleken

    Plötsligt stod han där. Han, mannen jag så länge drömt och fantiserat om. Mitt framför mig stod han och tog mitt hjärta med storm. Det var kärlek vid första ögonkastet och ett sådant där romantiskt moment som skulle få varenda filmproducent i Hollywood att bli inspirerade till en blivande filmklassiker. Sjukt kul att få uppleva. Imorgon är det ett år sedan vi träffades. Men det känns som om vi borde fira idag eftersom det var en stressig fredag efter jobbet vi sprang in i varandra.

    Kärlek. Vad är det egentligen och vad innebär det att bli ihop? Kärlek och att vara ihop har med största sannolikhet olika betydelse för olika människor. Jag kan bara tala för mig själv. Selle gör mig lycklig varje dag och det jag uppskattar mest med att vara tillsammans med Selle är att han alltid finns där. Han har mig och jag har honom. Vi pratar om allt, är långt ifrån alltid överens, vi älskar att ligga med varandra och är skämtar ofta om att det krävs ett pervo för att känna igen ett annat. Allt vi gör, det gör vi tillsammans. Vi går kvällspromenader, dricker goda drinkar, tittar på serier, filosoferar och är varandras närmsta människor. Jag älskar hur han får mig att känna och vill gå hand i hand med honom minst ett år till. Han är mannen som jag dryftar existensiella frågor med och delar allt. Aldrig förr har jag varit i en relation där jag känt mig så fri att dela med mig av alla mina bitar. Drömmar, fantasier, åsikter, rädslor och skam. Med honom är jag ofiltrerad och det han ser är det han får.

    Under mina år som singel kunde jag fundera över vem han skulle vara. Han, mannen som jag skulle få en besvarad förälskelse med. När Selle dök upp visste jag direkt. Det var ju han.

  • Roller Derby

    Skate it ’til you make it

    Foto: Joel Marklund

    Senast jag gjorde en seriös satsning att spela roller derby var år 2016 och jag jobbade som lärare på Yrkesgymnasiet i Huddinge. Jag hade ett stort eget klassrum som jag inrett helt och hållet på egen hand. När det närmade sig minimumskillstest bad jag min rektor om lov att få ha skejtsen på mig under dagarna för att öva balans och förflyttning. Det fick jag och när jag tänker tillbaka på denna tiden blir jag alldeles varm i bröstet. Det är inte många år sedan, men det känns redan som ”på den gamla goda tiden”. Tror inte att jag någonsin kommer få arbeta såhär fritt på en arbetsplats igen.

    Ett minimumskillstest är en slags uppkörning där man blir godkänd som roller derbyspelare under förutsättning att man klarar alla moment. Detta för att vara en säker spelare på plan. Du kommer få läsa mycket mer om detta inom snar framtid eftersom jag ännu inte har presterat ett godkänt test. De flesta momenten klarar jag av men det är läskigt att hoppa högt i hög fart. Finns andra moment som jag har svårt för, men jag har hört att övning ger färdighet. Nu ska jag ”Skate it ’til I make it”.

    Foto: Joel Marklund
    160122 Anna Davidsson åker rollerblades som en del i sin rollerderbyträning när hon undervisar i religion på Yrkesgymnasiet den 22 januari 2016 i Huddinge. Foto: Joel Marklund / BILDBYRÅN / kod JM / 87141
  • Gott och blandat

    Varför är det beundransvärt att vara sig själv?

    Kan någon hjälpa mig att förstå varför det är eftersträvansvärt att vara sig själv? Att vara den som säger ifrån, bryter normer, inte anpassar sin personligheten efter sitt sällskap? Vad är det som gör att vi beundrar människor som skiljer sig från den grå massan och tillskriver dem epitetet ”stark”.

    Ensam är inte stark. Ensam är aldrig stark. Ensam är ensam och det är först i mötet med en likasinnad som vissa saker faller på plats och ger en mening till livet. Att hitta en eller flera pusselbitar. Att bonda och att känna samhörighet. Om det är samhörighet vi människor söker undrar jag varför vi höjer den udda enstöringen mot skyn.

  • Roller Derby

    När rädslan att misslyckas sätter stopp för drömmarna

    Roller derby saved my soul, alternativt skapade ett stort svart hål. Ett hål av självinsikt, rädsla och dålig självkänsla. Aj, aj, aj. Dålig kombination. Dålig självkänsla är inte alls gynnsamt när man vill ta sig an en utmaning eftersom den helt enkelt sänker tron på sin egen förmåga. Självkritiken finner inga gränser och rädslan att misslyckas tar överhand.

    Jag har drömt om att spela roller derby sedan 2007 då sporten kom till Sverige. En av mina bästa vänner och hennes syster började rulla och blev snabbt väldigt duktiga. Själv var jag hemma med en nyfödd bebis. Jag längtade efter att få börja spela och föreställde mig själv susa fram på tracken. 2009 föddes mitt andra barn och 2012 mitt tredje. Var sak har sin tid och i samma veva som jag separerade från mina barns pappa våren 2014 blev det äntligen dags att börja träna på riktigt.

    I den efterlängtade satsningen råkade jag skada min axel vid en fallolycka. Incidenten blev så pass allvarlig att jag var tvungen att opereras. Sedan följde en lång period av rehab och efter det har jag varit livrädd för att hoppa i mina rullskridskor igen. När jag tänker tillbaka på hur åren har gått känns det helt galet. Tolv år bestående av drömmar, längtan och en jobbig känsla av misslyckande. Att vara den som inte kämpar tillräckligt hårt och för att istället ge upp. Det handlar inte om att jag inte vill. Det handlar om att jag har en spärr djupt rotad som är svår att komma över.

    Att inte har gett mig själv en ärlig chans när det kommer till roller derbyn känns orättvist. Det krävs tid och engagemang och det går verkligen inte önska sig till resultat. Precis som med allt annat krävs vilja och tålamod. Ungefär en gång om året föds lusten att utmana mig själv en gång för alla och nu har den tiden kommit. Det har blivit dags att damma av min utrustning och att på vingliga ben rulla iväg mot horisonten. Häng med vetja.

  • Gott och blandat

    Jag kan inte sova

    Sedan ett par veckor tillbaka är det som om någon slags insomnia drabbat mig. Stundtals känns det som om jag håller på att bli knäpp. Kryper till sängs dödstrött strax efter klockan 22. Vaknar 02.00 och 04.00. Nu är klockan strax 05.00 och jag ligger fullt påklädd på soffan. Jag som älskar att sova, hur blev det såhär?

    Vad jag gör när jag ligger vaken? Tänker, grubblar och löser världsproblem. Snurrar och vrider laken mellan låren. Suckar och stör likt en osalig ande om natten.

  • Önskat blogginlägg

    Därför tycker jag om att tatuera mig på nästan hela kroppen

    Frågan är berättigad och känns som en naturlig vidareutveckling på gårdagens blogginlägg ”Kärleken till tatueringar”.

    Vi lever i en tid då det är mer socialt accepterat än någonsin att tatuera sig samtidigt som det fortfarande anses kontroversiellt. Alla har åsikter. Men vem avgör i slutändan vad som är rimligt eller ej? Givetvis den som betalar för smärtan och mottager det svarta eller färgglada bläcket med hjälp av nålar i sin hud. Tatueringar är dock inget nytt fenomen utan finns spårat tillbaka i mänskligheten i över 5000 år tillbaks. Tatueringar har ett starkt symbolvärde för mig och är ett sätt att uttrycka såväl utanförskap som tillhörighet.

    Jag är fullt medveten om att människor som inte känner mig väl dömer mig, drar slutsatser och bildar en särskild uppfattning om mig när de ser mina gaddar. I ärlighetens namn bryr jag mig inte. Vad människor tror, tycker eller tänker om mig spelar faktiskt ingen roll. Att göra en bodysuit som jag gör är ett commitment och något större än folks fördomar och negativa känslor kring tatueringar. Min bodysuit är för mig en hyllning till livet och min självständighet. Tatueringarna är berättelsen om mitt liv förevigad i huden. Min rätt att bestämma själv över mitt liv, min kropp, min smärta och mina pengar. Jag tycker att det är fint och jag tycker om känslan att bli tatuerad. Den är en näst intill religiös och terapeutisk.

    Detta är ett önskat blogginlägg. Vill du också önska ett inlägg? Skriv en kommentar om vad du önskar för inlägg. Du kan kommentera antingen här eller på instagram.

  • Gott och blandat

    Ibland önskar jag att jag var osynlig

    Inte i syfte att smyga på folk som var skälet till att jag önskade att jag var osynlig som barn. Nej, jag önskar ibland att jag var osynlig för att gömma mig för folk. Jag är inte folkskygg, tvärtom men jag märker att jag har blivit mer och mer introvert med åren. Som om jag måste hushålla med de sociala kontakterna och att jag inte vill ge lika mycket utav mig själv. Om det handlar om att ge av mig själv eller att ta mig tid för en annan person vet jag inte. Vad är egentligen skillnaden? Behovet av socialt umgänge har verkligen förändrats i takt med att livet förändrats. Jag gillar min egentid och behöver verkligen ha den lika mycket som jag behöver sömn, motion, dagsljus och näringsrik kost.

    Ett exempel är dagens bussresa från jobbet. Jag lyssnar på en dokumentär och när bussen stannar vid en hållplats ser jag en person som jag känner igen. Det är en ytlig bekant som jag vet gillar mig och det är ömsesidigt. Vi har inte setts på säkert ett år, men trots det får jag en jobbig känsla och vill gömma mig från personen för att vara i fred i min bubbla. Hastigt tittar jag bakåt i bussen för att se om jag, snabbare än blixten har möjlighet att byta sittplats för att förhindra ett möte. Förutsättningarna är dåliga och jag accepterar det faktum att jag kommer att bli tvungen att pausa den spännande dokumentären för att sedan kallprata om ditten och datten i tjugo minuter. Detta trots att jag inte alls har lust eller energi till att vara social.

    Jag gjorde en liten ansträngning att sjunka ner i sätet för att ”gömma” mig, men insåg att det var lönlöst och blev förvånad när personen som först köade till att kliva på bussen oförklarligt avvek från kön och gick därifrån. När jag skriver detta känner jag mig tramsig och bortskämd. Jag borde vara glad och tacksam över att det finns så många människor i mitt liv som jag uppskattar och som uppskattar mig. Tro mig, jag är tacksam men ibland vill jag bara finnas för mig själv och vara ostörd i min bubbla. Osynlig eller ej.

  • Gott och blandat

    Kärleken till tatueringar

    ”Done”, säger han och väter torkduken som vilar lätt på min arm. Det svalkar skönt mot den brännande huden. Jag tycker om att se hur den torra vita torkservetten blir våt och nästan genomskinlig. Under den går det urskilja något slags mönster. När han torkar bort bläck och blod från mitt armveck får jag se slutresultatet av min tatuering. Min högra arm är nu täckt av bläck från axel ner till handled. I helgen avslutades arbetet med min sleeve.

    Nålsticken till min första tatuering trängde genom den tunna huden på mitt vänstra bröst vid fjorton års ålder. Min tatuerare var nitton år och helt ny. Han behövde någon att öva på. Jag minns att det var bråttom. Resultatet blev därefter. Föräldrar skulle komma hem från jobbet någon gång efter klockan 16. Liggandes på deras köksbord, försökte jag finna mönster i den ådriga furupanelen som klädde väggarna. Jag fann inget mönster och försökte istället hantera smärtan genom att andas i takt med den svängande pendeln på gökuret.

    Fascinationen för tatueringar har jag haft sedan barnsben. Min morfar var i sitt yrkesverksamma liv fallskärmsjägare i Thailänska flygvapnet. Jag har ingen relation till min morfar annat än blodsband. Jag gissar att det blir så när man växer upp i ett främmande land på andra sidan jorden. Vi träffades ett par gånger i min tidiga barndom och en gång när jag var tonåring. Språket och den kulturella barriären gjorde oss till artiga främlingar med blodsband. Den närmsta samhörighet jag har känt med min morfar är när jag betraktat det gamla fotografiet av honom. Han sitter med korsade ben på det mörka trägolvet i hans spartanska hus. Torson och insidan av låren är täckt med heliga symboler och inskriptioner enligt buddhistisk tradition.

    Mina tatueringar har samtliga en stark symbolisk betydelse för mig. De är minnen, mantran och stärkande symboler som jag bär ristat i och under huden för min egen skull.

  • Livet från förr

    De bästa minnena från min barndom

    Idag är det fars dag. Min pappa fyller 73 år om ett par veckor. Vi ses inte särskilt ofta eftersom han bor i Småland och jag i Stockholm. Vi hörs desto oftare på telefon. Jag älskar min pappa och han har varit och är en av de tryggaste och bästa personerna i mitt liv.

    Pappa har aldrig skällt på mig eller tappat det. Han har alltid varit lugn och aldrig skuldbelagt mig. Till pappa har jag kunnat berätta allt och aldrig känt behov av att ljuga eller försköna sanningen. Ögonen tåras när jag skriver detta. Vetskapen om att han inte alltid kommer finns kvar för mig gör ont. När jag ringde pappa idag för att uppmärksamma fars dag var det som att tända på en kavalkad av fyrverkerier av minnen från barndomen. Allt jag uppskattar och som präglat mig som människa. Allt från att nitiskt räfsa löv och slänga i svarta sopsäckar för att sedan åka till soptippen, till att jogga i skogen eller läsa motorcykeltidningar tillsammans. Det fanns en tid i mitt liv då jag kunde namnet på varenda modell av Harley Davidson.

    Jag vill att pappa ska veta här och nu hur mycket han betyder för mig. Jag vill dela mina minnen tillsammans med honom medan han lever.

  • Gott och blandat

    Hög EQ men låg IQ

    Det sägs att en kvinna måste kyssa många grodor innan hon träffar prinsen. Vi vet alla att det där är högkvalitativt bullshit. Jag menar, vem vill ha någon jäkla prins? Om man ska se prinsen som något symboliskt tolkar jag det som att:

    1. Prins är lika med kunglig, är lika med hög status och en jäkla massa kapital av olika slag.
    2. Att en kvinna ska kyssa många grodor för att tillslut hitta ”den rätta grodan”. Vadå ”rätta grodan”? Alla grodor är väl bra på något sätt? Har man kommit så långt att man vill kyssa en groda måste det ju åtminstone finnas något som lockar.

    Med handen på hjärtat skulle jag såklart inte banga en kunglighet om hen kom i min väg. Finns det något jag är löjligt förtjust i är det gamla sagor där just prinsar blivit förvandlade till så väl grodor som odjur. Förbannelsen bryts först när den förvandlade prinsen blir älskad och accepterad för sina fina egenskaper primärt och utseende/status sekundärt.

    Nu undrar du såklart vart jag vill komma med detta och det vill jag så gärna berätta för dig. Det handlar om dejting. Människa möter människa och känslor uppstår. Vad för slags känslor som uppstår vet man i regel ganska snart. Känns det bra är det bra och känns det dåligt är det dåligt. Saker som känns bra kan med tiden bli dåliga. Saker som inledningsvis känns dåligt brukar kvävas i sin linda och självsaneras efter ett par dejter.

    En nära vän berättade nyligen om en man hon träffat vid ett par tillfällen. De träffades ett par gånger och de skrattade mycket ihop. Men trots att de delade samma humor var det som att en unken slags humor stundtals sipprade igenom och gjorde min vän inte bara illa till mods utan även avtänd. Bland annat var mannen i fråga bitter på frun till sin bästa kompis. Vid upprepade tillfällen avhandlades kompisens fruga som samtalsämne. Bland annat efter ett typisk ”nu-ligger-vi-för-andra-gången-och-kuken-ska-ha-sitt-ligg”. Åsikterna som kom haglande efter den sexuella akten där kuken utan förspel eller föraning hade trängde in med ett ståhej löd:

    • Det är synd om min polare därför att han är hårt hållen av sin fru.
    • Jag fattar inte hur min polare kan försörja henne när hon pluggar upp sina gymnasiebetyg.
    • Hon är inte den vassaste kniven i lådan, hur kan det ta fem år att plugga på Komvux? (Paret hade tydligen fått två barn under tiden).
    • Hon är empatisk och snäll. Hög EQ men låg IQ. Hon har kommit in på lärarutbildningen och ska plugga till lärare nu. Inte för att det är något spektakulärt i sig, att komma in på lärarutbildningen är lika enkelt som att öppna en påse chips.

    Ungefär där fick min vän nog och stormade upp ur sängen. Berättade tydligt och klart att han hade en dålig attityd samt bad vederbörande att gå hem. När han bad att få stanna för att ge henne en orgasm svarade hon att det skulle bi omöjligt eftersom hon tappat all slags lust hon känt med honom. Vad hon inte sa till honom var att han hade mycket att lära om lust och njutning.

    Att prata nedlåtande om andra människor är inget jag dömer ut. Det gör jag också, men tillsammans med människor som känner mig och vet att jag inte är ett hundraprocentigt asshole. Jag har absolut slängt mig med uttryck som ovan. Det jag reagerar på, precis som min kompis är taktlösheten och den totala ickeinkännande attityden. Vi lever på 2000-talet och de flesta som vill ligga borde vid det här laget lärt sig att vägen till ”ligga” går smidigare desto smidigare man är. Jag skriver inte detta i syfte att racka ner på klumpiga män som säger korkade saker utan mer om fenomenet hur man väldigt snabbt och enkelt bränner broar om man brister i social kompetens.

    Man får kyssa många grodor innan man hittar en prins. Om man vill får man även ligga med många grodor. Samlad erfarenhet är bra erfarenhet. Man lär känna sin sexualitet och vad man gillar, men kanske framför allt vad man inte gillar. Kan vi komma överens om att börja ge sexpartnern någon slags feedback? Att kommunicera mer kring sex, vad som var bra och vad som hade kunnat vara bättre. Om alla gör en uppoffring tror jag att många på sikt kommer kunna njuta av härligt och skönt sex. Detta oavsett IQ eller EQ.