Warning: Illegal string offset 'src' in /storage/content/79/130979/apans.se/public_html/wp-content/plugins/jetpack/functions.opengraph.php on line 201
  • Gott och blandat

    Jag kan inte sova

    Sedan ett par veckor tillbaka är det som om någon slags insomnia drabbat mig. Stundtals känns det som om jag håller på att bli knäpp. Kryper till sängs dödstrött strax efter klockan 22. Vaknar 02.00 och 04.00. Nu är klockan strax 05.00 och jag ligger fullt påklädd på soffan. Jag som älskar att sova, hur blev det såhär?

    Vad jag gör när jag ligger vaken? Tänker, grubblar och löser världsproblem. Snurrar och vrider laken mellan låren. Suckar och stör likt en osalig ande om natten.

  • Önskat blogginlägg

    Därför tycker jag om att tatuera mig på nästan hela kroppen

    Frågan är berättigad och känns som en naturlig vidareutveckling på gårdagens blogginlägg ”Kärleken till tatueringar”.

    Vi lever i en tid då det är mer socialt accepterat än någonsin att tatuera sig samtidigt som det fortfarande anses kontroversiellt. Alla har åsikter. Men vem avgör i slutändan vad som är rimligt eller ej? Givetvis den som betalar för smärtan och mottager det svarta eller färgglada bläcket med hjälp av nålar i sin hud. Tatueringar är dock inget nytt fenomen utan finns spårat tillbaka i mänskligheten i över 5000 år tillbaks. Tatueringar har ett starkt symbolvärde för mig och är ett sätt att uttrycka såväl utanförskap som tillhörighet.

    Jag är fullt medveten om att människor som inte känner mig väl dömer mig, drar slutsatser och bildar en särskild uppfattning om mig när de ser mina gaddar. I ärlighetens namn bryr jag mig inte. Vad människor tror, tycker eller tänker om mig spelar faktiskt ingen roll. Att göra en bodysuit som jag gör är ett commitment och något större än folks fördomar och negativa känslor kring tatueringar. Min bodysuit är för mig en hyllning till livet och min självständighet. Tatueringarna är berättelsen om mitt liv förevigad i huden. Min rätt att bestämma själv över mitt liv, min kropp, min smärta och mina pengar. Jag tycker att det är fint och jag tycker om känslan att bli tatuerad. Den är en näst intill religiös och terapeutisk.

    Detta är ett önskat blogginlägg. Vill du också önska ett inlägg? Skriv en kommentar om vad du önskar för inlägg. Du kan kommentera antingen här eller på instagram.

  • Gott och blandat

    Ibland önskar jag att jag var osynlig

    Inte i syfte att smyga på folk som var skälet till att jag önskade att jag var osynlig som barn. Nej, jag önskar ibland att jag var osynlig för att gömma mig för folk. Jag är inte folkskygg, tvärtom men jag märker att jag har blivit mer och mer introvert med åren. Som om jag måste hushålla med de sociala kontakterna och att jag inte vill ge lika mycket utav mig själv. Om det handlar om att ge av mig själv eller att ta mig tid för en annan person vet jag inte. Vad är egentligen skillnaden? Behovet av socialt umgänge har verkligen förändrats i takt med att livet förändrats. Jag gillar min egentid och behöver verkligen ha den lika mycket som jag behöver sömn, motion, dagsljus och näringsrik kost.

    Ett exempel är dagens bussresa från jobbet. Jag lyssnar på en dokumentär och när bussen stannar vid en hållplats ser jag en person som jag känner igen. Det är en ytlig bekant som jag vet gillar mig och det är ömsesidigt. Vi har inte setts på säkert ett år, men trots det får jag en jobbig känsla och vill gömma mig från personen för att vara i fred i min bubbla. Hastigt tittar jag bakåt i bussen för att se om jag, snabbare än blixten har möjlighet att byta sittplats för att förhindra ett möte. Förutsättningarna är dåliga och jag accepterar det faktum att jag kommer att bli tvungen att pausa den spännande dokumentären för att sedan kallprata om ditten och datten i tjugo minuter. Detta trots att jag inte alls har lust eller energi till att vara social.

    Jag gjorde en liten ansträngning att sjunka ner i sätet för att ”gömma” mig, men insåg att det var lönlöst och blev förvånad när personen som först köade till att kliva på bussen oförklarligt avvek från kön och gick därifrån. När jag skriver detta känner jag mig tramsig och bortskämd. Jag borde vara glad och tacksam över att det finns så många människor i mitt liv som jag uppskattar och som uppskattar mig. Tro mig, jag är tacksam men ibland vill jag bara finnas för mig själv och vara ostörd i min bubbla. Osynlig eller ej.

  • Gott och blandat

    Kärleken till tatueringar

    ”Done”, säger han och väter torkduken som vilar lätt på min arm. Det svalkar skönt mot den brännande huden. Jag tycker om att se hur den torra vita torkservetten blir våt och nästan genomskinlig. Under den går det urskilja något slags mönster. När han torkar bort bläck och blod från mitt armveck får jag se slutresultatet av min tatuering. Min högra arm är nu täckt av bläck från axel ner till handled. I helgen avslutades arbetet med min sleeve.

    Nålsticken till min första tatuering trängde genom den tunna huden på mitt vänstra bröst vid fjorton års ålder. Min tatuerare var nitton år och helt ny. Han behövde någon att öva på. Jag minns att det var bråttom. Resultatet blev därefter. Föräldrar skulle komma hem från jobbet någon gång efter klockan 16. Liggandes på deras köksbord, försökte jag finna mönster i den ådriga furupanelen som klädde väggarna. Jag fann inget mönster och försökte istället hantera smärtan genom att andas i takt med den svängande pendeln på gökuret.

    Fascinationen för tatueringar har jag haft sedan barnsben. Min morfar var i sitt yrkesverksamma liv fallskärmsjägare i Thailänska flygvapnet. Jag har ingen relation till min morfar annat än blodsband. Jag gissar att det blir så när man växer upp i ett främmande land på andra sidan jorden. Vi träffades ett par gånger i min tidiga barndom och en gång när jag var tonåring. Språket och den kulturella barriären gjorde oss till artiga främlingar med blodsband. Den närmsta samhörighet jag har känt med min morfar är när jag betraktat det gamla fotografiet av honom. Han sitter med korsade ben på det mörka trägolvet i hans spartanska hus. Torson och insidan av låren är täckt med heliga symboler och inskriptioner enligt buddhistisk tradition.

    Mina tatueringar har samtliga en stark symbolisk betydelse för mig. De är minnen, mantran och stärkande symboler som jag bär ristat i och under huden för min egen skull.

  • Livet från förr

    De bästa minnena från min barndom

    Idag är det fars dag. Min pappa fyller 73 år om ett par veckor. Vi ses inte särskilt ofta eftersom han bor i Småland och jag i Stockholm. Vi hörs desto oftare på telefon. Jag älskar min pappa och han har varit och är en av de tryggaste och bästa personerna i mitt liv.

    Pappa har aldrig skällt på mig eller tappat det. Han har alltid varit lugn och aldrig skuldbelagt mig. Till pappa har jag kunnat berätta allt och aldrig känt behov av att ljuga eller försköna sanningen. Ögonen tåras när jag skriver detta. Vetskapen om att han inte alltid kommer finns kvar för mig gör ont. När jag ringde pappa idag för att uppmärksamma fars dag var det som att tända på en kavalkad av fyrverkerier av minnen från barndomen. Allt jag uppskattar och som präglat mig som människa. Allt från att nitiskt räfsa löv och slänga i svarta sopsäckar för att sedan åka till soptippen, till att jogga i skogen eller läsa motorcykeltidningar tillsammans. Det fanns en tid i mitt liv då jag kunde namnet på varenda modell av Harley Davidson.

    Jag vill att pappa ska veta här och nu hur mycket han betyder för mig. Jag vill dela mina minnen tillsammans med honom medan han lever.

  • Gott och blandat

    Hög EQ men låg IQ

    Det sägs att en kvinna måste kyssa många grodor innan hon träffar prinsen. Vi vet alla att det där är högkvalitativt bullshit. Jag menar, vem vill ha någon jäkla prins? Om man ska se prinsen som något symboliskt tolkar jag det som att:

    1. Prins är lika med kunglig, är lika med hög status och en jäkla massa kapital av olika slag.
    2. Att en kvinna ska kyssa många grodor för att tillslut hitta ”den rätta grodan”. Vadå ”rätta grodan”? Alla grodor är väl bra på något sätt? Har man kommit så långt att man vill kyssa en groda måste det ju åtminstone finnas något som lockar.

    Med handen på hjärtat skulle jag såklart inte banga en kunglighet om hen kom i min väg. Finns det något jag är löjligt förtjust i är det gamla sagor där just prinsar blivit förvandlade till så väl grodor som odjur. Förbannelsen bryts först när den förvandlade prinsen blir älskad och accepterad för sina fina egenskaper primärt och utseende/status sekundärt.

    Nu undrar du såklart vart jag vill komma med detta och det vill jag så gärna berätta för dig. Det handlar om dejting. Människa möter människa och känslor uppstår. Vad för slags känslor som uppstår vet man i regel ganska snart. Känns det bra är det bra och känns det dåligt är det dåligt. Saker som känns bra kan med tiden bli dåliga. Saker som inledningsvis känns dåligt brukar kvävas i sin linda och självsaneras efter ett par dejter.

    En nära vän berättade nyligen om en man hon träffat vid ett par tillfällen. De träffades ett par gånger och de skrattade mycket ihop. Men trots att de delade samma humor var det som att en unken slags humor stundtals sipprade igenom och gjorde min vän inte bara illa till mods utan även avtänd. Bland annat var mannen i fråga bitter på frun till sin bästa kompis. Vid upprepade tillfällen avhandlades kompisens fruga som samtalsämne. Bland annat efter ett typisk ”nu-ligger-vi-för-andra-gången-och-kuken-ska-ha-sitt-ligg”. Åsikterna som kom haglande efter den sexuella akten där kuken utan förspel eller föraning hade trängde in med ett ståhej löd:

    • Det är synd om min polare därför att han är hårt hållen av sin fru.
    • Jag fattar inte hur min polare kan försörja henne när hon pluggar upp sina gymnasiebetyg.
    • Hon är inte den vassaste kniven i lådan, hur kan det ta fem år att plugga på Komvux? (Paret hade tydligen fått två barn under tiden).
    • Hon är empatisk och snäll. Hög EQ men låg IQ. Hon har kommit in på lärarutbildningen och ska plugga till lärare nu. Inte för att det är något spektakulärt i sig, att komma in på lärarutbildningen är lika enkelt som att öppna en påse chips.

    Ungefär där fick min vän nog och stormade upp ur sängen. Berättade tydligt och klart att han hade en dålig attityd samt bad vederbörande att gå hem. När han bad att få stanna för att ge henne en orgasm svarade hon att det skulle bi omöjligt eftersom hon tappat all slags lust hon känt med honom. Vad hon inte sa till honom var att han hade mycket att lära om lust och njutning.

    Att prata nedlåtande om andra människor är inget jag dömer ut. Det gör jag också, men tillsammans med människor som känner mig och vet att jag inte är ett hundraprocentigt asshole. Jag har absolut slängt mig med uttryck som ovan. Det jag reagerar på, precis som min kompis är taktlösheten och den totala ickeinkännande attityden. Vi lever på 2000-talet och de flesta som vill ligga borde vid det här laget lärt sig att vägen till ”ligga” går smidigare desto smidigare man är. Jag skriver inte detta i syfte att racka ner på klumpiga män som säger korkade saker utan mer om fenomenet hur man väldigt snabbt och enkelt bränner broar om man brister i social kompetens.

    Man får kyssa många grodor innan man hittar en prins. Om man vill får man även ligga med många grodor. Samlad erfarenhet är bra erfarenhet. Man lär känna sin sexualitet och vad man gillar, men kanske framför allt vad man inte gillar. Kan vi komma överens om att börja ge sexpartnern någon slags feedback? Att kommunicera mer kring sex, vad som var bra och vad som hade kunnat vara bättre. Om alla gör en uppoffring tror jag att många på sikt kommer kunna njuta av härligt och skönt sex. Detta oavsett IQ eller EQ.

  • Livet i en kärleksrelation,  Livet som mamma

    Vård av barn och vård av relation

    Det blir sällan som man har tänkt sig. Jag som avsatt hela arbetsdagen till att sitta i utvecklingssamtal med mina mentorselever och deras föräldrar, fick tidigt i morse avsätta en timma till att boka om alla samtal till nästa vecka istället.

    Har spenderat dagen hemma med två sjuklingar och nu chillar jag på sängen medan de tar ett bad. Hemmet ser ut som ett bomdnedslag men det är inget jag orkar bry mig om just nu. Om en timma ska jag valla barnen från Rågsved till Södermalm. Mammaveckan blir pappavecka och det är märkligt hur jag aldrig vänjer mig. Sedan jag träffade min man för ett år sedan (nej vi är inte gifta men jag vägrar kalla en 57-taggare för ”min kille” eller ”min pojkvän”) har det fallit sig att mammaveckan avlöses med en Sellevecka (Selle är hans namn). Nästa vecka firar vi ett år tillsammans och det slår mig att vår nyförälskelsebubbla hållit i sig länge.

    Jag är intresserad av mänskliga relationer och har vid ett flertal tillfällen kommit över forskning som konstaterar att kroppen ”inte orkar” vara förälskad och kär längre än en viss tid. Det tar på krafterna att vara kär och crazy in love. Jag älskar dock känslan av hämningslös, passionerad och galen kärlek. Därför sörjer jag lite över att de rosa filtret sakta börja tonas ut. För ett år sedan hade jag räknat minuterna tills jag skulle få landa i min älsklings famn. Nu tittar jag ut på den gråa världen utanför och vill verkligen inte gå utanför dörren. Men, barnen ska till sin pappa och jag vet att den där famnen kommer vara varm och go att landa i när jag väl är på plats.

  • Livet från förr

    Pedofilen är död

    Aj. Ber om ursäkt på förhand om rubriken sårar de efterlevande som älskade honom.

    Precis innan jag avslutade ett långt samtal med pappa dök ämnet upp som ett ”apropå”. I dödsannonsen stod det att han äntligen skulle få vila ut. Tydligen hade han varit svårt sjuk en längre tid. Strax efter att jag och pappa avslutade vårt samtalet plingade det till i min mobil. Det var ett MMS med en lite suddig bild på dödsannonsen.

    Känslorna är många och kluvna. De flesta jag känner kvinnor som män har varit utsatta för olika slags övergrepp av olika slags kaliber. Ibland känns det som om jag sitter på hela färgskalan. Är oförmögen att måla en vacker tavla med nyanserna men kan däremot skriva om det.

    Vi ska alla den vägen vandra. Förr eller senare slutar hjärtat slå. Jag vet inte vart vi hamnar efteråt. Himmeln tror jag inte på men att allt skulle bli svart och tyst är ett orimligt alternativ. Kanske hamnar vi någonstans mitt emellan. Jag tände ett ljus för pedofilen. Han var inte enbart sina synder, utan uppenbarligen en älskvärd person som nu är saknad. Åtminstone om jag ska tro dödsannonsen.

  • Livet som lärare

    Utvecklingssamtal

    Kärt barn har många namn. När jag var liten hette det kvartsamtal och om sanningen ska fram var det inte särskilt kärt för mig. Jag hatade att gå på kvartsamtal när jag var barn. Fick en ständig klump i magen när jag tittade den angivna tiden i almanackan som hängde i köket: ”Anna kvartsamtal kl: 14.45”.

    Kvartsamtal innebar att bli bedömd, pratad över huvudet, ifrågasatt och uppmuntrad till att lova saker. Saker som till exempel att öva mer på den där förbannade ”liggande stolen”. Liggande stolen knäckte mig under mellanstadiet. Men mest knäckande var att min lärare Hagbert som hade en ängels tålamod, tillslut tappade sitt tålamod. Hur mycket han än förklarade kunde jag inte få in logiken i hur jag skulle räkna. Det slutade med att jag blev friställd från alla uppgifter som hade med den liggande stolen att göra. Att Hagbert tappade hoppet om mig och min kognitiva förmåga att räkna division satte spår i självkänslan. Sedan dess är jag ett hopplöst fall när det kommer till matte. Att i tio års ålder acceptera att man är ett hopplöst fall i matte grusade planer. Jag som hade drömmar om att bli läkare blev avskräckt när omgivningen pratade om hur svårt det var att plugga till lärare. Att det krävdes färdighet i matematik på hög nivå. Det var bara att glömma det. Ge upp.

    Istället utbildade jag mig till lärare. Gymnasielärare. Skriver på en magisteruppsats. Examensarbete. Den sista uppgiften i min fem och ett halvt års långa utbildning. Jag hatar det. Känslan av att vilja ge upp flåsar mig i nacken. Drömmen om att ta truckkörkort gör sig hörd. Vill sitta under en mental korkek och lukta på blommor. Eller som i mitt fall lyssna på opera och drömma om framtiden. Om hur livet skulle kunna vara.

    Jag ska inte ge upp. Liggande stolen är en sak, men uppsatsen. Hela mitt liv hänger på den. Det är så det känns i allafall. Den är så påtaglig att den kommit att bli en del a mig. En svulst. Något som ömmar och gör ont. En finne i röven eller kanske ännu värre. En inåtväxande hårsäck i könshåret.

    Hursomhelst. Det har blivit dags att starta upp dagen. Barnen är hösthostiga och jag har svårt att avgöra huruvida de ska vara hemma från skolan eller inte. Alla hostar. Det är höst och det är host och det är en dag då all undervisning är inställd på skolan till förmån av inbokade utvecklingssamtal.

  • Gott och blandat

    She carried a watermelon

    Kvinna. Mitt i livet. Hyfsat nöjd, men inte tillfredsställd. Präglad av längtan och melankoli. Vill tro sig leva livet utanför boxen men är exakt lika mycket svennebanan som alla andra.

    Tror på snällhet. Tror på att kommunicera. Drivs av lust och vilja att utvecklas, att bli bättre, att förstå, att vara så sann det bara går mot mitt hjärta. Har accepterat det faktum att jag inte är odödlig. Är inte rädd för att dö. Däremot är jag rädd för samhällsutvecklingen och ägnar mycket tid åt att fundera på framtiden. Det sägs att man ska leva i nuet, men det är svårt när sinnet hela tiden är på språng.

    Folk är nyfikna och det är ok. Jag är hyfsat transparent. Har integritet, men har genom åren insett att den ibland skiljer sig från många andras. Sharing is caring och jag tror på att dela med mig av livets erfarenheter så länge det inte drabbar någon annan.