Roller Derby

När rädslan att misslyckas sätter stopp för drömmarna

Roller derby saved my soul, alternativt skapade ett stort svart hål. Ett hål av självinsikt, rädsla och dålig självkänsla. Aj, aj, aj. Dålig kombination. Dålig självkänsla är inte alls gynnsamt när man vill ta sig an en utmaning eftersom den helt enkelt sänker tron på sin egen förmåga. Självkritiken finner inga gränser och rädslan att misslyckas tar överhand.

Jag har drömt om att spela roller derby sedan 2007 då sporten kom till Sverige. En av mina bästa vänner och hennes syster började rulla och blev snabbt väldigt duktiga. Själv var jag hemma med en nyfödd bebis. Jag längtade efter att få börja spela och föreställde mig själv susa fram på tracken. 2009 föddes mitt andra barn och 2012 mitt tredje. Var sak har sin tid och i samma veva som jag separerade från mina barns pappa våren 2014 blev det äntligen dags att börja träna på riktigt.

I den efterlängtade satsningen råkade jag skada min axel vid en fallolycka. Incidenten blev så pass allvarlig att jag var tvungen att opereras. Sedan följde en lång period av rehab och efter det har jag varit livrädd för att hoppa i mina rullskridskor igen. När jag tänker tillbaka på hur åren har gått känns det helt galet. Tolv år bestående av drömmar, längtan och en jobbig känsla av misslyckande. Att vara den som inte kämpar tillräckligt hårt och för att istället ge upp. Det handlar inte om att jag inte vill. Det handlar om att jag har en spärr djupt rotad som är svår att komma över.

Att inte har gett mig själv en ärlig chans när det kommer till roller derbyn känns orättvist. Det krävs tid och engagemang och det går verkligen inte önska sig till resultat. Precis som med allt annat krävs vilja och tålamod. Ungefär en gång om året föds lusten att utmana mig själv en gång för alla och nu har den tiden kommit. Det har blivit dags att damma av min utrustning och att på vingliga ben rulla iväg mot horisonten. Häng med vetja.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *