Jag hejar på från åskådarplatsen

När jag sammanfattade mitt år igår glömde jag bort varför hösten enbart känts tung och kvävande. MeToo drog upp en massa skit till ytan och bidrog till hopplöshet. Sår som läkt hyfsat genom åren revs brutalt upp i höst och blev både djupare, större och blodigare än någonsin.

Den är sorgligt att samhället ser ut som det gör. Förtrycket är åtminstone för mig så normaliserat att jag i många fall reagerar med en axelryckning. Att alla kvinnor jag känner varit utsatta för mäns sexuella kränkningar är fruktansvärt. Det är vardag och inget konstigt eftersom jag normaliserat det. Att stå på barrikaderna har varit omöjligt för mig. Jag har inte klarat det mentalt.

I mina fall är det inte själva övergreppen i sig som varit värst utan omgivningens reaktioner. Att lägga korten på bordet kan lätt bidra till obehag för omgivningen. Jag är otroligt tacksam för de människor som tar kampen och kämpar för en revolution. Själv är jag urlakad. Jag hejar på från åskådarplatsen och drar mitt strå till stacken på gräsrotsnivå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *