När sista biten av julskinkan hamnar på mackan


Bildkälla

Inför jul köpte jag den minsta skinkan jag kunde hitta. Dagen före julafton var det dags att griljera. Inledningsvis skar jag bort ett kilo fett (jag vägde det). Penslade på senap, strösslade ströbröd och skjutsade in i ugnen för att få färg. Åt en rostad macka med skinka och senap på och njöt i samma stund den var färdiggriljerad. Eftersom skinkan var liten redan när jag köpte den och eftersom en tredjedel av köttbiten bestod av fett som jag avlägsnade gick det snabbt att äta upp den.

Av alla slags mattraditioner jag är uppvuxen med har julskinkan, Janssons frestelse och sill av all dess slag alltid varit det mest heliga. Allt annat kan jag välja bort. Nu känns det dock som att någonting inom mig är påväg att förändras och det är tack vare att jag har många vänner som är vegetarianer och veganer. I deras värld är det så självklart att välja bort kött och hemma i min frys finns alltid alternativ som passar en vegan eller icke köttätare.

Det gläder mig att fler och fler människor börjar engagera sig i djurens välmående. Jag märker hur jag själv påverkas av filmklipp och länkar som figurerar på sociala medier. Efter att alltid ha identifierat mig som en köttätare som vill helst av allt vill ha en blodig biff på tallriken börjar jag sakta men säkert se mig om efter alternativ. Om inte annat för att minska konsumtionen. Sedan i höstas dricker jag till exempel havremjölk i kaffet eller latten.

När sista biten julskinkan hamnat på mackan och all julmat är uppäten känns det som att jag faktiskt kan klara mig utan allt. På skolan där jag arbetar finns det möjlighet att äta vegansk kost och när jag börjar jobba nästa vecka ska jag signa upp mig på den listan. Det blir ytterligare ett sätt för mig att hitta alternativ och smyga in nya vanor. För det är vanor det handlar om.

 

1 reaktion på ”När sista biten av julskinkan hamnar på mackan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *