«

»

Apr 01

Kindness makes me cry

apan

Säg inte snälla saker till mig just nu för då dör jag. Fråga inte hur jag mår eller hur det är, då brister det. Mentalt klarar jag nätt och jämnt att hålla näsan ovanför vattenytan. Sitter på en fik i hipsterland och blev precis bjuden på den välskummade latten av personen i kassan som visade sig vara en bekants bekant.

Om en stund ska jag traska bort ett kvarter till en cykelbutik för att lägga en enorm summa pengar på en eldriven lådcykel. Detta i ren desperation, i jakten på lycka, i syfte att stilla ett dåligt samvete samt att läka ett brustet hjärta. I min fantasi inbillar jag mig att det kan vara en lösning. Att cykla barnen till och från stan på mornarna, att röra på fläsket istället för att gnugga röven mot ett bilsäte i evighetslånga köer som aldrig tycks lätta, känslan och tanken får mig att känna frihet.

Apans fukking jävla år inleddes för ett tag sedan och jag känner mig mer lost än vanligt. Har spelat rysk roulette med mitt hjärta i åtta månaders tid och har blivit skjuten ett flertal gånger. Smärtan av den dysfunktionella relationen har gjort ont på ett skönt sätt fram tills nu. Nu gör det ont på riktigt och jag som aldrig haft någon självbevarelsedrift inser det faktum att nu får det vara nog.

Har saknat att skriva, har inte kunnat skriva. Avskyr kallprat. Att blogga om väder och vind, att ytligt vidröra betydelselösa ämnen känns som en ren och skär lögn. Som ett hån mot mitt inre, som om behovet av att lätta på trycket inte tas på allvar. Kan inte skriva blaha, när det finns betydligt viktigare ämnen att avhandla. Har av även känt mig hämmad av vetskapen att uttalade haters läser min blogg. Men vad fan. Om jag kan bidra till samtalsämnen i deras liv så varsågod. Som pedagog vet jag att de verktyg och hjälpmedel som hjälper människor med behov även hjälper människor utan behov. Varsågoda. Välkomna till min blogg. Det var länge sedan sist, men nu är jag beredd att ge skrivandet ett nytt försök.

Instagram
Facebook
Facebook
YouTube
YouTube
RSS
Follow by Email
Google+
http://apans.se/kindness-makes-me-cry/
PINTEREST
PINTEREST

5 kommentarer

Gå direkt till kommentarformuläret

  1. iikah

    Hej.
    Ibland måste man gråta. Gråta sådär mycket, fulgråta, snörvla – eller bara låta tårarna komma. Sakta. Tysta. Jag gråter massor. Men gömmer mina tårar för andra, vill ju inte vara till besvär. ”Ursäkta, här kommer jag och gråter”. Men, det måste ut.
    Och snällhet måste också ut. Snällhet är inte mesigt eller svagt. Snällhet är att se någon annan och bry sig om. Att ta en del av sin värme och ge till någon som fryser.

    Så köp din cykel. Inte för att bota, inte för att glömma. Utan köp din cykel för att den är säkerligen ruskigt snygg och praktisk. Resten tar vi hand om sen.

    Ha en fin fredag ☀️

  2. Annelie

    Känner verkligen igen mig. Har ofta inga problem att prata om saker som är viktiga för mig, personliga saker som många verkar tycka är privata. (För mig är det dock en stor skillnad mellan personligt och privat.) Men när någon visar omtanke och frågar hur jag mår eller erbjuder sin hjälp och sitt stöd, då brister det. Är jag så svältfödd på omtanke på mitt liv att minsta tecken på det för det att brista? Det är ju tragiskt.

  3. Lisa

    Välkommen tillbaka

  4. Lisa

    Skulle vara ett hjärta oxå, men det försvann

    HJÄRTA

  5. Anna

    Äntligen är du tillbaka! Du är en så himla stor förebild för mig och att se dig på instagram gör alltid min dag lite roligare. Jag ska följa dig här med stor glädje!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kan använda följande HTML etiketter och attribut: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial