• Roller Derby

    Skate it ’til you make it

    Foto: Joel Marklund

    Senast jag gjorde en seriös satsning att spela roller derby var år 2016 och jag jobbade som lärare på Yrkesgymnasiet i Huddinge. Jag hade ett stort eget klassrum som jag inrett helt och hållet på egen hand. När det närmade sig minimumskillstest bad jag min rektor om lov att få ha skejtsen på mig under dagarna för att öva balans och förflyttning. Det fick jag och när jag tänker tillbaka på denna tiden blir jag alldeles varm i bröstet. Det är inte många år sedan, men det känns redan som ”på den gamla goda tiden”. Tror inte att jag någonsin kommer få arbeta såhär fritt på en arbetsplats igen.

    Ett minimumskillstest är en slags uppkörning där man blir godkänd som roller derbyspelare under förutsättning att man klarar alla moment. Detta för att vara en säker spelare på plan. Du kommer få läsa mycket mer om detta inom snar framtid eftersom jag ännu inte har presterat ett godkänt test. De flesta momenten klarar jag av men det är läskigt att hoppa högt i hög fart. Finns andra moment som jag har svårt för, men jag har hört att övning ger färdighet. Nu ska jag ”Skate it ’til I make it”.

    Foto: Joel Marklund
    160122 Anna Davidsson åker rollerblades som en del i sin rollerderbyträning när hon undervisar i religion på Yrkesgymnasiet den 22 januari 2016 i Huddinge. Foto: Joel Marklund / BILDBYRÅN / kod JM / 87141
  • Roller Derby

    När rädslan att misslyckas sätter stopp för drömmarna

    Roller derby saved my soul, alternativt skapade ett stort svart hål. Ett hål av självinsikt, rädsla och dålig självkänsla. Aj, aj, aj. Dålig kombination. Dålig självkänsla är inte alls gynnsamt när man vill ta sig an en utmaning eftersom den helt enkelt sänker tron på sin egen förmåga. Självkritiken finner inga gränser och rädslan att misslyckas tar överhand.

    Jag har drömt om att spela roller derby sedan 2007 då sporten kom till Sverige. En av mina bästa vänner och hennes syster började rulla och blev snabbt väldigt duktiga. Själv var jag hemma med en nyfödd bebis. Jag längtade efter att få börja spela och föreställde mig själv susa fram på tracken. 2009 föddes mitt andra barn och 2012 mitt tredje. Var sak har sin tid och i samma veva som jag separerade från mina barns pappa våren 2014 blev det äntligen dags att börja träna på riktigt.

    I den efterlängtade satsningen råkade jag skada min axel vid en fallolycka. Incidenten blev så pass allvarlig att jag var tvungen att opereras. Sedan följde en lång period av rehab och efter det har jag varit livrädd för att hoppa i mina rullskridskor igen. När jag tänker tillbaka på hur åren har gått känns det helt galet. Tolv år bestående av drömmar, längtan och en jobbig känsla av misslyckande. Att vara den som inte kämpar tillräckligt hårt och för att istället ge upp. Det handlar inte om att jag inte vill. Det handlar om att jag har en spärr djupt rotad som är svår att komma över.

    Att inte har gett mig själv en ärlig chans när det kommer till roller derbyn känns orättvist. Det krävs tid och engagemang och det går verkligen inte önska sig till resultat. Precis som med allt annat krävs vilja och tålamod. Ungefär en gång om året föds lusten att utmana mig själv en gång för alla och nu har den tiden kommit. Det har blivit dags att damma av min utrustning och att på vingliga ben rulla iväg mot horisonten. Häng med vetja.