För att livet känns så jävla jävligt

Det är jobbigt just nu. Riktigt jobbigt. Jag lyssnar på låten Auld Lang Syne från Sex and the city, om och om igen. Den är vacker, sorglig och passar bra som soundtrack till mina känslor just nu. Ingen kan sia om framtiden. Jag har bara en känsla av att saker och ting kommer att bli bättre. Det sägs att tiden läker alla sår. Jag hoppas det.

Jag grät när jag lämnade på förskolan. Igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det är inte roligt att lämna barn på förskolan efter helvetesmornar. Om jag känner ångest och sorg, vad känner då inte barnen? Varför blir det så här? Varför kan inte alla bara vara glada och ha det mysigt på morgonen? Varför ska det ALLTID bli gräl och bråk?

Det är inte roligt att lämna barn på förskolan när de inte har hälften av de kläder på sig som de bör ha. Byxor under overallen exempelvis.

Det är inte roligt att kasta en vällingflaska i golvet som går sönder och skvätter välling över kök och hall.

Det är inte roligt att förvandlas till psychomamman som i vredesmod kastar en Nintendo Wii-konsol i sopnedkastet för att bara några minuter senare även skicka ner kontrollen som sällskap.

GE MIG STYRKA!
Jag grinar nu också. För att livet känns så jävla jävligt. Min tröstshopping i fredags när jag köpte två bäddset och ett överkast från PIP Studio hjälpte till viss del, livet känns så mycket lättare när jag får ligga i min gosiga säng, men bortsett från det är allt PISS.

 

När livet suger

Det är två veckor kvar till jul och livet borde vara happy, happy. Men tyvärr. Jag känner  mig allt annat än happy, happy. Det enda jag tycker är roligt just nu är att ta på mig mina skates. Det samt att natta barnen för då vet jag att det kommer vara tyst och lugnt ett tag.

Fan vad deppigt det är att känna så, jag önskar att jag kunde känna harmoni och glädje inför den stundande högtiden men just nu är det bara ångest. Det pågår ett krig i mitt känsloliv och jag känner mig som en åskådare. Nåväl, jag vet att allt kommer att bli bra. Tiden läker alla sår osv.

Idag bröt jag ihop inför förskolepersonalen. Det här med barn som vägrar att ta på sig strumpor i sina vinterkängor och som sedan får hemska skavsår som de vägrar sätta plåster, strumpor och skor på. GAH! Mornarnas psykbryt kommer knäcka mig en vacker dag. När vi kom till förskolan och jag skulle berätta om mitt strumplösa barn brast det.

Jag orkar FAN inte vara en vettig och pedagogisk mamma i alla lägen. Jag går in i psychomammarollen och jag spelar den bra.

Det finaste jag kan ge mitt barn är ett språk

Skärmavbild 2013-12-02 kl. 11.49.33Som blivande svensklärare är jag väl insatt i hur viktigt det är att läsa för sina barn. Det finns många fördelar med att läsa och även om jag ibland är för trött för att läsa gör jag det för mysfaktorns skull. Här hemma läser vi allt från serietidningar till facklitteratur, reklamblad, pekböcker, sagor och kapitelböcker.

Jag har märkt att det inte spelar någon roll för barnan vad vi läser, det viktiga är att vi gör det. Jag ser varje tillfälle till språkutveckling och träning i att kunna sitta ner avslappnat och lyssna. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av den litteratur som jag läser med barnen. Just nu har vi ett gäng böcker som vi läser parallellt lite beroende på hur mycket energi jag har till att läsa samt beroende på vilken tid på dygnet det är.

I går morse efter frukosten läste jag det första avsnittet i antologion ”julbästisar”. Boken innehåller nio julberättelser från populära barnböcker. Gårdagens avsnitt var: ”Hur vi firar jul i Bullerbyn” och det tog ungefär 10 minuter att läsa med alla avbrott. Ibland låter jag barnen flika in med frågor och kommentarer medan jag i andra fall vill läsa texten i ett sträck. Båda sätten har sina för och nackdelar. Det är bra att reflektera över texten och språkutvecklande att prata, samtidigt vill jag att barnen ska kunna lyssna koncentrerat för att på så vis låta berättelsen följa en röd tråd utan avbrott. Ibland är det jag som avbryter läsningen i syfte att förklara vad vissa ord betyder eller helt enkelt för att testa deras ”läsförståelse”.

Ett exempel: Det var så mycket snö i skogen att vi måste ruska av snön på granarna för att kunna se om dom var vackra eller ej.

När jag läste denna meningen stannade jag upp och frågade barnen vad ”ruska” betyder och om det finns fler ord som dvs. synonymer som betyder samma sak. Jag älskar synonymer och tragglar det med mina barn nästan varje dag. Dels för att jag vill att de ska lära sig begreppet synonymer men även för att de genom att tänka på synonymer ska bli medvetna om sitt språk och språkbruk.

Ett exempel: Mmmmmmm, mamma detta var gott.

Jag kan då fråga: Vad det smarrigt? Var det mumsigt? Var det delikat? Var det mumsfillibabsan?

Det var så mysigt när vi läste igår. Hela familjen låg/satt/kröp i soffan och efteråt sammanfattade vi tillsammans vad berättelsen handlade om. Boken är lånad på biblioteket. Jag har slutat köpa böcker, det tar för mycket plats och det är roligare att byta ut dem. Julklappar och allt vad det heter, det finaste jag kan ge mitt barn är ett språk.

Det finaste vi har sätter vi bordet

gå ner från bordetEller rättare sagt en av det tre finaste har är en frekvent bordsklättrare. Hon är snabb och kör på enligt devisen ”no fear”. Mitt hjärta har stannat ett par gånger när hon plötsligt står på bordet, vinglandes på kanten. De stora barnen gjorde samma sak när de var små och jag antar att det är en utvecklingsfas. Till min stora glädje ställer sig varken 6 eller 4-åringen på bordet så jag antar att detta kommer att gå över.

Jesus är fölad av en häst och jag börjar få åldersnoja

Skärmavbild 2013-11-27 kl. 09.58.20

Jag är 32 år gammal och fyller 33 år i januari. Just nu sitter jag och nojar över hur fort tiden går. Det var nyss sommar och jag har fortfarande inte hunnit reflektera över hur sommaren var. När jag tänker på att det är jul om mindre än en månad blir jag helt matt. Inte för att jag känner julstress, utan för att jag helt enkelt inte hänger med.

Allt snurrar på lite för fort. Det är här min åldersnoja kommer in i bilden. Tanken på ett fjärde barn avfärdas med ”jag vill inte vara för gammal när jag om vi ska ha ett barn till”. Hallå, det finns alltså kvinnor som får sitt första barn när de är närmare 40 år gamla.

Det handlar inte om barn. Eller jo kanske. När jag hämtade Freddie på förskolan igår sa hennes pedagog att hon hade börjat gå. Tolv steg i en följd hade hon gått och jag ba: Åh vad kul! Mitt yngsta barn har börjat gå men det har jag knappt märkt eftersom honmest kryper runt mellan mina ben när vi är hemma.

Genom att titta på barnen och betrakta deras utveckling gör sig tiden plötsligt påmind. När vi gick till förskolan och skolan idag pratade vi om Jesus. Lovi ska till kyrkan med sin grupp för att titta på ett julspel. Båda barnen hävdade att Jesus var fölad av en häst i ett stall. Barnen kunde inte köpa mitt argument att det var Maria som födde Jesus. Nope. Jesus fölades av en häst. Punkt slut.

Just nu sitter jag här med huvudvärk och funderar på hur jag ska göra för att få ihop alla delarna i mitt liv. Tiden räcker liksom inte till och nu börjar jag dessutom känna kniven på strupen inför den stundande och avslutande terminen. Jag har en termin kvar på min utbildning. Om allt går som jag vill kommer jag ta ut min examen till sommaren och det känns läskigt. Nu har jag pluggat i fem år och vet inget annat. Typ.

Näää, nu postar jag detta inlägget. Sen ska jag gå till Waynes Coffe för att dricka latte och plugga.

Igår när hon fyllde fyra år…

tårta

… fick hon en hembakat prinsesstårta med fyra tända ponnyljus på toppen. I taket hängde ballonger och vimplar. På bordet stod en vas fylld med djuprosa rosor. Farmor och farfar var på besök. Till middag åt hon mammas goda köttbullar och makaroner. Hon var glad och bubblig. Hon berättade stolt om sina besök i stallet och underströk hur viktigt det är att kratsa hovarna.

Grattis älskade Lovi. Det fyra år sedan du kom till oss. En vecka tidigare än beräknat. Jag hade bjudit hem alla mina vänner för en stor fest och mitt under partajet drog värkarna igång. ”Föddes en lördag mamma kallar dig för discotjej”.

Jag kan uppfylla drömmar

Skärmavbild 2013-11-17 kl. 12.55.00Det finns en sak jag drömde om som barn och det vara att få gå i ridskola. Jag har alltid älskat hästar men fick aldrig rida eftersom min mamma var allergisk och för att mina föräldrar helt enkelt inte hade engagemanget. Nu när jag tänker efter blir jag faktiskt lite sur på att mina föräldrar inte kunde styra upp så att jag kunde få vara stallflicka någonstans. Herregud, vi bodde ju faktiskt i Småland och där fanns det hästar lite varstans.

Man ska inte gråta över spilld mjölk, jag gissar att mina föräldrar hade fullt upp med sina fem barn och att mitt hästintresse därför hamnade långt ner på prioritetslistan. Nu när jag själv är mamma har jag möjlighet att uppfylla mina barns drömmar.

Freddie har fyllt ett år och jag känner att det fungerar att vara ifrån henne längre stunder. Det blivit lättare att komma iväg och göra saker med de stora barnen. Jag tror knappt att det är sant, men av en slump råkade jag läsa en annons där det efterlystes en medryttare till en liten shetlandsponny. Jag ringde till ägaren som välkomnade oss till stallet.

Sedan ett par veckor tillbaka ägnar vi våra söndagar i ett litet stall som vi kan åka kommunalt till på bara 30 minuter. Det är så himla roligt att kunna göra detta med barnen. I söndags fick båda stora barnen följa med, men min äldsta är inte särskilt förtjust i hästar och då kan jag och Lovi likväl åka själva till stallet i fortsättningen. Hon är så glad när hon är där och jag ser hur hennes hjärta och växer och frodas. Det är stundtals apjobbigt eftersom det ska pillas på allt och eftersom det lyssnas väldigt lite, men jag försöker tänka att vi är där för hennes skull och att vi därför gör det lite på hennes villkor.

I min mammaroll brukar jag tänka att jag ska vara en mamma som gör saker jag ville att min egen mamma skulle göra för mig när jag var barn.

Sluta nattamma

Skärmavbild 2013-11-08 kl. 09.56.02Amma eller inte amma, det är frågan. Jag funderar på det här med amning. Freddie fyllde ett år förra veckan och är väldigt intresserad av mat. Hon äter det mesta och detta med god aptit. Min bröstmjölk blir som lite grädde på moset efter maten eller när vi ska mysa efter en dag på förskolan.

Sedan ett par nätter tillbaka har jag slutat nattamma henne. Det är svårt och påfrestande att neka henne bröstet, men det blir lättare för varje natt som går. Jag tror att hon snart kommer acceptera amningsfria nätter. Mina tips när det kommer till stt sluta nattamma är följande:

1. Det ska kännas rätt
Med detta menar jag att alla mammor måste känna sig redo mentalt eftersom det är en ganska tuff påfrestning att ha ett ilsket skrikande barn i sin famn ett par nätter i rad.

2. Ät mat innan läggdags
Se till att barnet är mätt som en plätt innan nattning. Då vet du att barnet inte skriker av hunger vid de fall du överväger att ge bröstet efter ett par timmars outhärdligt skrik.

3. Sov med en sportbh eller t-shirt 
Detta för att barnet inte ska bli frestat samt att en bröstvårta annars lätt slinker in.

4. Trösta
Vagga, gosa, håll om, krama, sjung och ge vatten. Ibland kanske barnet är törstigt.

5. Lägg dig och sov på en madrass på golvet
Detta är nog mitt bästa tips. Är man mamma till en skydiver som inget hellre vill än att kasta sig från sängen i ren ilska minskar man risken maximalt för att barnet ska slå sig. Jag och Freddie har sovit på en madrass i vardagsrummet två nätter i rad.

Än är det inte över. I natt var jag nära att ge upp av trötthet, men plötsligt somnade Freddie och strax efter även jag. Jag börjar med att sluta nattamma sen får vi se hur det blir med mysamningen. Har du några bra tips när det kommer till att sluta amma?

Apans nattningsmetod

Vissa sjunger vaggvisor för sina barn, andra läser sagor för att barnen ska somna, jag har börjat med rytmetoden. Den går till ungefär såhär: Barnen far runt som besatta av hin håle, de slåss och säger dumma saker till varandra. Jag får nog och ryter: IN PÅ ERT RUM GOD NATT!!!

Folk gnäller över Anna Wahlgrens 5-minutersmetod. Ni som inte är initierade i denna metod handlar om att man helt enkelt låter sina bebisar skrika i fem minuter för att sedan dyka upp och säga: ”Sooooooov lilla bebis”. Sen ska man försvinna igen och låta bebisen skrika igen. För jäkla grymt och absolut inget jag skulle utsätta lilla Freddie för. Däremot är den tillsammans med rytmetoden ett ganska effektivt sätt för att få kidsen i säng.

Sen kommer det där dåliga samvetet. Herregud? Har jag förvandlats till en djävulsmamma? Deamonds out! WHO THE HELL ARE YOU AND WHAT HAVE YOY DONE TO ANNA? DSC_0562