When in Växjö…

… gå en sväng på stan, titta på statyer, unna dig ett eller två glas champagne och en räksmörgås på PM. Lämnade barnen idag efter en skön julhelg och promenerade sedan till Centralen för att hoppa på tåget till Smålands mörka skogar. Tänkte ägna mig åt att spendera tid med nära och kära, fira nyår och redigera min bok.

Fick plötsligt ett sug efter att börja blogga igen. Det kommer med jämna mellanrum och i någon slags förhoppning att rensa huvudet på vardagsfilosoferande kommer jag börja blogga igen. Tycker det är fantastiskt frigörande att blogga och tänker att det kan komma att fungera som en slags kompass eller kanske som ytterligare ett sätt att prokrastinera nu när jag egentligen borde lägga all min tid och tankeverksamhet på boken.

Nåväl, det är såhär jag jobbar. Kniven på strupen. I maj 2018 debuterar jag som författare och den resan vill jag dela med er. Väl mött.

Skriet från förorten

Igår var en stor och minnesvärd dag i mammalivet. Mitt äldsta barn på nio år åkte hem ensam efter skolan för första gången. Även om jag vet att han klarar det utmärkt och med största sannolikhet kommer bänka sig framför ”Clash of clans”  eller ”Minecraft” kändes det lite stressigt. Jag skyndade hem.

I vanliga fall åker jag från jobbet klockan 15 under den veckan jag har barnen men igår hade mina elever muntligt delprov i nationella och jag var kvar till halv fem. Jag avskyr att stressa men stressar är precis det jag gör när jag är sen. Att komma försent är något av det värsta jag vet. Att hämta sent är också jobbigt. Jag begriper inte hur förskolan och fritids kan vara nästan tom strax efter fem. Vad jobbar folk med? När slutar de om dagarna? Jag har gått ner i arbetstid för att kunna umgås med mina barn de veckorna de är hos mig. I annat fall skulle livet vara en enda stor logistikfabrik som går ut på att frakta barn till och från skolan. Väl hemma strax efter 18 med världens ångest över att det skulle bli en sen middag med trötta barn möttes jag av den här lappen:

Givetvis gick jag in i köket. Där stod min förstfödda och gräddade pannkakor till middag. Älskade unge. Vi hade en lugn kväll och barnen somnade strax före nio. Kvar vad jag. Trött och pigg på samma gång. Frustrerad över att diskmedlet tog slut precis när jag skulle börja röja undan på diskbänken efter att det varit stopp i diskhon. Ringde till mannen jag gillar, det är så skönt att prata med honom. Skönt och enkelt.

Somnade sött och vaknade upp vid fem. Har precis tagit ett varmt morgondopp och kört en livesändning. Det var inte många vakna. Nu blir det frukost i lugn och ro och sedan drar logistikfabriken igång igen.

Disken får vänta.

När mammaveckan lider mot sitt slut

Fick hjärtsnörp när jag lämnade mitt yngsta barn på förskolan i morse. Hon var så ledsen. Hon grät inte, men hon gav i från sig ett ångestframkallande pipljud som satte tårkanalerna i arbete. Hela hennes väsen ville att jag skulle stanna, hon ville vara nära och om hon hade kunnat skulle hon säkert krupit tillbaka in i livmodern. Älskade unge. Det gör så ont att se ångesten som infaller när mammaveckan lider mot sitt slut.

Livet ser verkligen inte ut som jag hade önskat att det gjorde just nu. Känner mig en smula maktlös. Är det såhär det ska vara när det egentligen skulle kunna vara annorlunda? Jag syftar på ekorrhjulet, det förbannade ekorrhjulet. Sova, arbeta, äta, skita och stressa.

Ångesten över att inte räcka till, skuldkänslorna över att det var jag som valde att lämna deras pappa. Mammavecka, pappavecka. Kommer nog aldrig vänja mig. Känns som om de första dagarna på mammaveckan alltid handlar om att komma in i mammarutinerna och när barnen efter ett par dagar vant sig vid mammaveckan är det dags att byta till pappaveckan.

Funderar på min livssituation. Ensamstående mamma, arbetar hundra procent och pluggar vid sidan om. Det ultimata vore att arbeta deltid under mina barnveckor för att kunna ägna så mycket tid dom möjligt med barnen nu när de är små. Måste hitta ett sätt som fungerar praktiskt och ekonomiskt, som det känns nu är försvinner så galet mycket umgängestid från mammaveckorna till allt runtomkring. Allt som krävs för att driva ett hushåll osv.

Kindness makes me cry

apan

Säg inte snälla saker till mig just nu för då dör jag. Fråga inte hur jag mår eller hur det är, då brister det. Mentalt klarar jag nätt och jämnt att hålla näsan ovanför vattenytan. Sitter på en fik i hipsterland och blev precis bjuden på den välskummade latten av personen i kassan som visade sig vara en bekants bekant.

Om en stund ska jag traska bort ett kvarter till en cykelbutik för att lägga en enorm summa pengar på en eldriven lådcykel. Detta i ren desperation, i jakten på lycka, i syfte att stilla ett dåligt samvete samt att läka ett brustet hjärta. I min fantasi inbillar jag mig att det kan vara en lösning. Att cykla barnen till och från stan på mornarna, att röra på fläsket istället för att gnugga röven mot ett bilsäte i evighetslånga köer som aldrig tycks lätta, känslan och tanken får mig att känna frihet.

Apans fukking jävla år inleddes för ett tag sedan och jag känner mig mer lost än vanligt. Har spelat rysk roulette med mitt hjärta i åtta månaders tid och har blivit skjuten ett flertal gånger. Smärtan av den dysfunktionella relationen har gjort ont på ett skönt sätt fram tills nu. Nu gör det ont på riktigt och jag som aldrig haft någon självbevarelsedrift inser det faktum att nu får det vara nog.

Har saknat att skriva, har inte kunnat skriva. Avskyr kallprat. Att blogga om väder och vind, att ytligt vidröra betydelselösa ämnen känns som en ren och skär lögn. Som ett hån mot mitt inre, som om behovet av att lätta på trycket inte tas på allvar. Kan inte skriva blaha, när det finns betydligt viktigare ämnen att avhandla. Har av även känt mig hämmad av vetskapen att uttalade haters läser min blogg. Men vad fan. Om jag kan bidra till samtalsämnen i deras liv så varsågod. Som pedagog vet jag att de verktyg och hjälpmedel som hjälper människor med behov även hjälper människor utan behov. Varsågoda. Välkomna till min blogg. Det var länge sedan sist, men nu är jag beredd att ge skrivandet ett nytt försök.

Plötsligt blev det ett nytt år

Anna060

Photo: True Blue Photography

Plötsligt blev det ett nytt år och någonting inom mig säger att detta kommer bli ett spännande sådant. År 2014 fick en vacker final i form av en drömresa till Los Angeles. I en veckas tid hängde jag med fantastiska människor, skejtade, shoppade, åt junkfood och hade det bra. Mitt mål för det nya året är att skriva färdigt den förbenade uppsatsen som släpar sedan 2012 och ta mina minimum skills så att jag får börja spela roller derby på riktigt.

Det är alltid en speciell känsla att börja ett nytt år. Jag tycker om avslut även om jag är en person som har väldigt svårt att avsluta saker. I min värld ligger tillfredsställelsen i att påbörja projekt. Finns det något härligare än när hjärnan spinner på högvarv och de kreativa tankarna är som poppande popcorn? Ärligt talat tror jag inte det. Ett annat av mina mål för året är att träna på att ta det lugnt. Att varva ner och försöka jobba fram någon form av impulskontroll. Inte för att jag egentligen vill ha det, kanske mest för utmaningens skull. Hur känns det att vara behärskad? Hur funkar det egentligen att inte ge en direkt reaktion på alla impulser som dyker upp?

År 2014 var det läskigaste året jag upplevt på länge eftersom jag tog klivet ut ur en relation. Med 7 år i bostadskön som enda fallskärm bestämde jag mig för att hoppa. Ibland undrar jag om jag har landat ännu. När livet förändras radikalt är det svårt att hänga med i svängarna. Sorgen över misslyckandet att inte orka eller vilja hålla ihop en familj mattas ner dag för dag. Idag är jag en lycklig kvinna. Lycklig med en twist. Det är jobbigt när känslorna river och hjärtat kliar men jag tar en dag i taget. Eftersom det var länge sedan jag bloggade senast har det hunnit hända mycket saker. Livet har rullat på i oförskämt hög hastighet och jag tänkte att jag nu ska försöka skriva i syfte att varva ner och sätta tankarna på pränt.

Du som mår så himla bra nu när du förstört en familj där alla andra mår dåligt

IMG_5041-0.JPG

Jag är ledsen, mycket ledsen och jag önskar stundtals att jag inte var antagonisten som med hull och hår demolerar en familj. Det var inte så jag ville att familjelivet skulle bli. Det är inte heller så att jag lever i en drömvärld där jag nitiskt inbillar mig att en relation alltid ska vara på topp. Att det alltid ska finnas fjärilar i magen och att vardagen flyter friktionsfritt. Nej. Jag trodde ingenting av det där och jag vet att det inte är så livet fungerar. Jag trodde dock och förväntade mig att jag skulle leva ett lyckligt liv.

Lycka, vad fan är det egentligen? Ett abstrakt begrepp som någon smart filosof kommit på? Efter att ha funderat mycket på lycka har jag kommit fram till ett par spännande saker. Jag är generellt sätt en lycklig människa men jag är lyckligare nu. Jag känner mig fri själsligt och känslomässigt. Från att ha varit en torr krukväxt på väg att möta döden till att bli omplanterad i ny jord med massvis av näring och lagom med vatten. Jag känner hur jag växer både med rötter och sköra knoppar. Det är en härlig känsla.

Lycka för mig är de små sakerna i vardagen. Sådant som utgör mitt liv. Elever i skolan som kommer och sätter sig i mitt klassrum och småpratar medan jag spelar musik och arbetar. En sol som bryter igenom ett grått molntäcke. En glittrig paljettkjol som får mig att känna mig glamourös trots att jag bär den tillsammans med ett par leriga gummistövlar. Att stanna till på Mc Donalds Drive in och köpa snabbmat till barnen som de får äta i bilen för att jag kan och för att jag inte hunnit förbereda middag. Att sippa på en laphroaig i sällskap av en människa som förklarar golfbegrepp för mig och som säger att jag fick en bra träff på golfbanan trots att jag mest ägnade mig att kvalitativ sabotage av gräsmattan. Barnens fascination av min hängiga mage, de slåss nästan om att få vara den nära.

Återigen vill jag påminna mig själv om att ta en dag i taget. Att njuta av det som är bra här och nu. Saker som får mig att må bra är bra. Saker som får mig att må dåligt är dåliga. Enkel matematik i ett stormande känsloliv. Jag suger åt mig av det goda och avfärdar elaka ord och påhopp. Låt knopparna brista.

 

Som jag har längtat efter detta

Skärmavbild 2014-04-23 kl. 13.25.29

Att ta på sig ett par nätstrumpbyxor, skydd och rullisar för att sedan peka långfinger till livets bekymmer det är oslagbart. Jag må ha en jäkla c-uppsats flåsandes i nacken, men det hindrar inte mig från att skejta bort till Bagel Street och luncha. Äta bör man.

Sedan jag bloggade sist har jag avslutat både det ena och det andra. Religionen är så gott som klar nu. Väntar på besked från senaste tentan. Nu är det bara c-uppsatsen kvar och efter det kan jag andas igen. Ni ska veta att jag har mått fruktansvärt dåligt på sistone. Knäskadan tog otroligt mycket energi. Har deppat ihjäl mig och tröstätit morotskaka så det står härliga till.

Äntligen börjat knät kännas bra och jag kan sketja igen.

Det gör ont att tatuera insidan av armen men det är det värt

Skärmavbild 2014-02-14 kl. 22.03.57Länge, länge har jag gått och suktat efter en ny tatuering. Det är tio år sedan sist och i ärlighetens namn trodde jag inte att jag någonsin skulle lägga mig under nålen igen. Som ni vet ska man aldrig säga aldrig och efter en hel del efterforskningar valde jag att tatuera mig hos Anna på Stockholm Classic Tattoo. Arbetet tog ungefär två timmar och de första minuterna innan armen blev bedövad gjorde det obarmhärtigt ont.

En tatuering kan ta upp till två veckor på sig att läka. Imorgon ska jag ta bort plasten och börja smörja den för att hjälpa den i läkningsprocessen. Jag är helt kär i min dam. Hon är ljuvlig.

Åsikterna kring tatueringar går dock isär. Min älskade samvete sedan tonåren började gorma så fort hon såg den:

Skärmavbild 2014-02-14 kl. 22.14.20Det är allmänt känt att Lisa aldrig har gillat tatueringar. Detsamma gäller min sambo. Han avskyr tatueringar och undrar om jag genomgår en livskris.

Efter en vecka som ensamstående morsa

SAM_0525_1024

Denna veckan har verkligen stått i kontrast med föregående vecka då jag låg däckad i vinterkräkan två dygn. När jag slutligen blev kry spydde ett av barnen barn rakt ut vid frukostbordet och sedan isolerade vi oss från omvärlden i 48 timmar tills faran var över. Då åkte min sambo iväg på en resa och sedan dess har jag haft en ensamstående mammalunk med de tre barnen.

Allt har varit som vanligt, fast lite lugnare känns det som. Jag upplever att jag har umgåtts med barnen på ett mer intensivt sätt eftersom min sambo inte har varit i närvarande och gjort anspråk på min uppmärksamhet. Vi har läst ”Rävjakten” med Pettson och Findus varje kväll och tagit sovmorgon varje morgon.

Veckans höjdpunkt är gårdagens impuls. Jag satt hemma hos Sara och drack te när hon plötsligt erbjöd sig att trimma min frisyr. Well, varför inte? Hon tog fram sin trimmer och vi började trimma ena sidan på skallen med en inställning på 45mm. Sen arbetade vi oss sakta men säkert ner till 19 mm.

Tillbaka till bubblan. Dagens sysslor måste ombesörjas. Jag ska gulla med Martin Luther, Immanuel Kant och min c-uppsats. Ha en skön fredag!